I somras beslutade jag mig för att börja föda upp köttkaniner. Det kom inte som en uppenbarelse från ovan utan det har varit en tanke jag närt i några år. På grund av världsläget så har jag liksom många andra spenderat mycket tid hemma. Denna ofrivilliga situation sporrade mig att slå slag i saken. Några självhushållande vänner till mig har gotlandskaniner i produktion och det kändes rimligt att välja denna svenska lantras. Gotlandskaninen liksom Mellerudskaninen räddades undan utrotning på 1970-talet. Det är en tålig, medelstor ras som inte kräver särskilt foder och som helst bor utomhus.
I somras köpte jag en stor hane på sex månader av vännerna och han fick namnet Kung Oscar. Han fick till en början bo utomhus i en flyttbar stor bur men på sikt behövde vi något mer permanent.
Buren
Under hösten började jag snickra på en dubbelbur, ingen kanin vill bo ensam. För att hålla ner kostnaderna valde jag att utmana den enorma högen med skräpvirke som växt i takt med utbyggnaden. Hela buren kunde jag bygga av det jag hade hemma. Detta pusslande skänker en kreativ och ekonomisk lusta i flera led. Jag blir av med skräp och brädhögar, det blir stumpar kvar som jag kan elda med i spisen och jag får en kaninbur! Det enda jag köpte var en rulle svetsat nät på Granngården för en hundralapp. Buren är tänkt att inhysa avelsparet med en eventuell kull.
Buren består av två likadana sektioner och vilar mot väggen och på två stolpar på backen. I hörnet är rummen avdelade med kompostgaller så avelsparet kan prata med varandra. Varje sektion har egna isolerade hus med halm. Golven är tillverkade av kraftig byggplywood och lutar lite för att urinet ska söka sig ut. Varje gavel har ett öppningsbart kompostgaller och framtill finns luckor som leder ner till en liten inhägnad gård. Nere på gården kan kaninerna få gräva och springa runt.
Lovisa Josefinas ankomst
När buren stod klart flyttade den grå sexmånaders Lovisa Josefina in och avelsparets nya residens blev komplett. Tanken är att de ska få bo tillsammans i vår och att det eventuellt ska frambringa några kullar som vi sen slaktar till hösten. Min idé är att hålla det på en mycket småskalig nivå för att se om det är något jag vill ägna mig åt. Kaninkött är delikat och energieffektiv köttframställning. De är förnöjda små liv som lever av hö, morötter, trädbark, gräs och äppelbitar.
Lite om historisk kaninuppfödning i Sverige
”Ther wankar ock skön och sött spijs, / Höns, Gäsz, Harar, sampt ock Canijn.”
Så står det skrivet i en tysk dikt översatt av Sigrid Forsius år 1621 där han uppräknar några goda ingredienser. Här finns även det lilla djuret kanin som man tror har funnits i Sverige sen senmedeltiden. I arkeologiska utgrävningar i bland annat Uppsala har man påträffat kaninben och en källa från 1582 beskriver att det finns en kaninväktare i Stockholm. Under 1700-talet förekommer betydligt fler källor och vid denna tid importeras även angorakaniner för pälsens skull. Den långhåriga ullen användes bland annat som ersättning för bäverhår i hattillverkningen. Senare gick dessa djur under benämningen silkeskaniner och av dess fina ull spanns och vävdes exklusiva sjalar och andra fina varor. Under detta merkantilistiska århundrade uppvärderades kaninen som ett samhällsnyttigt djur och förnumstiga vetenskapsmän försökte uppmuntra svenska folket till kaninuppfödning. Vid denna tid ansågs silkeskaninerna vara känsligare än traditionella tamkaniner och verkar främst ha fötts upp i herrgårdsmiljöer.
Vi vet ganska lite om kaninuppfödningens praktiska omständigheter i Sverige men Per Arvid Säve (1811-1887) ger en del intressant inblickar från 1800-talets början, rörande silkeskaninerna.
”Silkes-harar eller kaniner är en pojkboskap, som gossar gärna vilja försöka sig
med. Men därmed är vanligen på längden föga glädje. Ty, utom det att man av
dessa kräk fordomdags hade någon inkomst sedan man mellanåt med finkam
vunnit litet ull, som då såldes till hattmakaren, är det för gossarna ofta svårt
att jämt skaffa föda av varjehanda grönt, kålblad m.m. åt de ganska matfriska
djuren. För övrigt tålas de vanligen ej länge i huset, dit de sägas draga råttor; och
bli de under vintern synliga för de dräktiga fåren, tror man att lammungarne bli
skevbenta och skutta liksom kaninerna.”
Säve förstärker bilden att kaninuppfödning ofta var en syssla för barn och unga. Det var en enkel uppfödning som ett barn kunde antas klara av. Mina farföräldrar födde som barn på 1940-talet i Dalarna upp egna kaniner till mat. I det äldre källorna berättas det aldrig om några burar utan det tycks ha varit så att kaninerna sprungit lösa i fähuset eller gavs en avgränsad yta i stallet. Därutöver har man sommartid haft kaningårdar utomhus där kaninerna fått beta och springa runt.
Till en början var kaninuppfödning ingen allmän syssla på gårdarna utan förekom sporadiskt vid sidan av de ordinarie sysslorna. Kaninen kunde äta av överskottet i stallarna och förökade sig snabbt. Kaninerna gav kött och dess päls kunde användas till pälsfoder och hattar.
Det är först under slutet av 1800-talet som kaninuppfödningen blev omfattande och aveln började bli systematisk. Under krigsårens ransonering fick kaninen ett rejält uppsving och nådde sin topp under andra världskriget med över en miljon kaniner slaktade varje år. Både min farmor och farfar berättar att de båda höll med kaniner under krigsåren. De fick både ansvar i yngre tonåren att ta hand om kaninerna, såväl utfodring som slakt. I farmors hem togs även pälsen om hand och skickades på garvning. Av de färdiga pälsarna sydde farmors mor sen kappor och mössor. Efter kriget minskade uppfödningen av köttkaniner stadigt och idag betraktas kaninen främst som ett sällskapsdjur bland andra.
På återseende i detta äventyr till våren.
GOTT NYTT ÅR!
Källor
Ingvar Svanberg (2017) Äldre tids kaninhållning i Sverige. Uppsala universitet
Digitalt museum