”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”
-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.
Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.
Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.
Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?
I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.
1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”
I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen. Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.
En av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.
Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor. Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.
Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.
Kassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren
Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.
Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.
Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.
Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt. Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.
Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.
