Det har kommit sig så att Säldödaren från Helvetet har fått en storasyster. En enorm best till sälhaubits vars storlek få sälbössor kan mäta sig med. Äldre generationer av sälar berättar fortfarande för ungkutarna de hemska berättelserna om Roslagsmonstrets framfart på kobbar och skär för 200 år sen.
En mycket nöjd samlare. Foto: En ok hyfsat förstående fru.
I början av januari utspelade det sig på Stockholms auktionsverk en märkligt sammansatt vapenauktion. Primärt rörde det sig om tre vitt skilda samlingar, dels gick en stor men för mig ointressant knivsamling under klubban och dels sålde Tullmuseum ut en stor del av sin samling. Att föremål från museum, särskilt statliga sådana, säljs är väldigt ovanligt. Tullmuseums fysiska museum ska läggas ner för att skaffa sig en permanent plats på nätet. Det märktes att de hade många dubbletter, när gick ett tiotal 1815-20 jägarstudsare och konverterade sådana? Det är troligt att det rör sig om föremål som använts inom tullväsendet och gränsförsvaret sen gammalt. Men mitt i mellan dessa två stora samlingar fastnade jag för en ovanligt utsökt samling med sälbössor. Nästan alla utrop höll hög kvalitet och vad som var särskilt speciellt var att flertalet var ifrån Roslagen och Åland. De flesta sälbössor som överlevt är norrländska och undantagsvis kommer det ut bössor från Mellansverige på öppna marknaden. Det var uppenbart att ägaren till samlingen var en person med fingertoppskänsla och nogsamhet.
Sälbössor nyttjades på en kälkanordning på isarna på de svenska kusterna. Sälar är vaksamma djur och det ställer särskilda krav på skytten och dennes vapen. Därför nyttjades dessa stabila räfflade bössor för att uppnå bästa möjliga död och precision. De största sälbössorna kallades ibland för vaktbössa och användes för långa håll där jägaren låg och vaktade på en holme på att sälen skulle dyka upp. Säljakten var krävande och ofta låg jägarna ute i veckor och jagade på isar och öar. En del jägare var lycksamma, andra frös eller drunknade.
Utseendemässigt skiljer sig sälbössor från norra Sverige och södra Sverige. De bottniska bössorna ser generellt ut mer som krökta vedklabbar, kantiga i formen och kvadratiska i stocken. De kan ibland vara fint skurna och dekorerade men ofta enkla och funktionsinriktade i formen.
Bottnisk bössa från samma auktion. Fyrkantig stock försedd med Wredeslås/m/1860-lås. Foto:Stockholms auktionsverk.
Sälbössorna från södra Sverige har ofta en mer elegant kolvform påminner mer om en vanlig gevärskolv med en antydan till kolvhals. Kolvarna måste vara anpassade för att kunna bära upp de tunga piporna och fungera för liggande skytte med stöd. Personligen gillar jag den södra stilen mer på grund av de mer harmoniska linjerna som har mer gemensamt med 1600-talets grova hjulåsstudsare än…..tja, vedklabbar. Jag får medhåll från den kände jaktskribenten Hugo Samzelius som 1895 förvisso tycker de bottniska bössorna skjuter bra men är ”…mycket klumpiga bössor” och har ”rent förvånande proportioner”.
Vad som också är en vanlig detalj på mellansvenska sälbössor är att kolven är försedd med en så kallad kräva framtill på stocken. Krävan är som en rörka i trä som håller laddstaken på plats i laddstaksrännan.
Två mellansvenska och formstarka mellansvenska sälbössor från auktionen. Foto:Stockholms auktionsverk.
Rogslagsmonstret
Nu till Roslagsmonstret jag bärgade hem från auktionen. Den ska enligt förrätaren ha sin hemvist vid Roslagens kust. Det kan säkert stämma väl, den har ett mer sydligt stuk i kolven än de från de norra områdena. Kolven är försedd med skjutbart kolvlådelock och har en bakkappa i plåt. Bakappan har också en stötknapp vilket fungerar som ett halkskydd när man laddar bössan på isiga skär och blöta kobbar. Just stötknappar förekommer sällan på norrländska bössor, inte heller bakkappor för den delen. Generellt tycker jag kolvarbetet håller en hög kvalitet med fina linjer, dekorationerna är folkligt naiva och inte lika säkra.
Pipan är enorm, den mäter 19,5 mm mellan bommarna och yttermåttet på pipan är 48 mm. Detta gör bössan enorm tung, ca 10,2 kg.
Mina händer når inte kring pipan. Näsbleck av kopparplåt.
Låset och troligen underbeslaget kommer från ett ryskt militärt vapen. Detta är givetvis spännande och eggar fantasin precis som med den rysksvenska allmogemusköten jag skrev om för en tid sen. Låset är märkt med kyrilliska bokstäver ”Tula” vilket är den stora vapenproducenten vid denna tid i Ryssland, och daterat 1804. Vad jag hör hört var det primärt ryska flottans vapen som försågs med varhake vilket detta lås har haft. Det ansågs bra att ha en extra säkerhetsspärr på hala nedblodade och blöta däck vid sjöslag. De ryska låsen kring 1800 är välarbetade och anmärkningsvärda, låset form och bräckta kanter för tankarna till militära lås kring 1750 medan ringhane är att betrakta som för tiden modernt. Kanske hamnade de ryska delarna i svenska händer i samband med de sista rysk-svenska bataljerna i början av 1800-talet? Det är en högst möjlig tanke.
Stor varbygel av hög, militär kvalitet.
Kolla vad snyggt, jag lyckades skära en liten snurr här, vad ska det nu bli? Det får bli….ja vad ska vi säga….en nyhamlad gren?
Slutord
Det är sådana här föremål som får ett lite avmätt samlarhjärta att sprätta till. Hoppas jag har inspirerat ditt samlarhjärta att ge dig ut för att hitta en spännande guldklimp. Trägen vinner.
