Jag har nyligen lämnat mitt arbete för att gå på semester och påföljande pappaledighet.  Detta sker mitt i ett spännande skede på Norrköpings stadsmuseum då vi fått anslag för att renovera våra textilmaskiner. Många av maskinerna har sen länge stått stilla  av olika anledningar men nu har vi för några månader en egen verkmästare, herr Keller.

I våra textilsalar har vi samlat maskiner från textilindustrin i Norrköping, det handlar vävmaskiner, spolmaskiner, spinnmaskiner och kardverk från 1800-talets slut till början av 1960-talet. Jag är verkligen ingen vävtekniker, jag är bara en simpel arbetare som kör maskinerna, därför är det fascinerande att få en djupare inblick i hur maskinerna fungerar och hur de låter och arbetar. Eftersom en del har stått still i över 10 år har jag aldrig sett dem gå.

Kardverket

Vårt första mål var den största maskinen, kardverket. Denna koloss är i själva verket ganska liten och behändig i sin klass. Den har som uppgift att karda ullen till ett tunt ullflor och sedan dra ut det till ett förgarn som sen ska kunna spinnas. Egentligen fungerar den precis som ett par handkardor med sina kardvalsar, lite snabbare bara.  Det är också en respektingivande maskin som får vem som helst att ta ett steg bakåt och lägga händerna på ryggen i försäkran att inte fastna i kugghjulen, remmarna och valsarna.

Detta är filmen när den för första gången torrkörs utan ull. Det är dock bara halva kardverket men du kanske får ett hum om hur maskinen ser ut. Den äter ull och bajsar lösa trådar.

Efter två-tre veckors isärplockande, remsträckande och smörjande så går den klanderfritt.

Selfactorn
Den här maskinen tar vid efter kardverket och spinner förgarnet till tråd. Denna är en tysk 30-talare och denna typ av spinnerimaskin spinner oöverträffat bra garn, men gör det inte lika fort som moderna spinnmaskiner varför metoden idag är praktiskt taget utrotad. Östgöta ullspinneri har dock en i produktion.
Det är en maskin som rör sig på ett lite oväntat sätt där spinndockorna rör sig på räls fram och tillbaka.

På denna film är den inte trädd men ger ett hum om hur den arbetar. På youtube finns andra selfactorer som jobbar med tråd i.

Andra maskiner.
En av våra schweiziska vävmaskiner går igen. Den var länge vårt sorgebarn som käkade varptrådar till frukost, hånlog åt våra tafatta försök till att få ordning i leden. Keller tog dock maskinen i örat och fick in den på rätt väg. Nu sjunger den klopeti-klopeti-klopeti i mitt öra. Rolig är den att köra också.

Finns en liten film också, där den stannar av eget krångel också.

Senast jag hörde var nu vävmäster i gång med att bråka med en av våra jaquardmaskiner och att den rullar. Kanske finns det lite brokadvävda tyger klara tills jag kommer tillbaka?

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage
Idag har vi få så kallade passageriter i våra liv, sådana där tillfällen då vi lämnar en epok för att träda in i en annan. Idag kanske körkort, giftermål och kanske konfirmationen delar in våra liv i epoker. Förr kunde det vara annorlunda  ex  för att gå från lillpojke till lillkarl i Simlångsdagen i Halland skulle pojkspolingen kunna:  lyfta ”storstenen”, stå pall för sex supar, lägga en ordentlig mullbänk, hålla en tjur eller en otämjd häst samt bära upp en tunna råg från logen upp till vinden.

Det var andra tider då.

Kurage recenserar
Fataburen 1969 -Giftas – eller ej? Ett bra nummer av fataburen som sammanfattar giftermål, trolovning och frierikultur i Sverige förr. Många svar får man som att den kyrkliga vigseln fick monopol på giftermål först år 1734.
4 nattfrierier av 5.

Nils Keylands artikel Om den svenska allmogens jakt i Fataburen 1906.
Mycket fataburen på sista tiden, de är värda att köpa när man stöter på dem. . Spännande artikel om jakten med mycket statistik av den legendariska Nils Keyland.
3 järpar av 5.

Armemuseets bok Uniform. Fantastiskt inspirerande bildmaterial som jag blir varm i hjärtat av. Inte så faktaspäckat men ögongodis. Om jag hade tid hade jag sytt hälften.
4 surtuter av 5.

Systembolaget vid 1900-talets början i Söderköping. Notera de olika flaskornas form och att många är inlindade i papper. Erik Ströms samling.

Flaskor på 1800-talet
Eftersom jag någorlunda noga försöker återskapa en 1800-talsbonnkrog, måste jag sätta mig in i massa olika saker. Flaskor är en sådan sak som jag försöker utreda. Vilka flaskor kan tänkas finnas i en krog och under vilka tider? Det är märkbart att flaskornas användning accelererade under det sena 1800-talet i takt med den industriella revolutionen. Flaskor kunde produceras billigare och öl började exempelvis skänkas ut i flaskor istället från fat. Innan denna revolution förvarades vätskan främst i stora fat i väntan på att tappas upp för slutkonsumtion.  Populära mindre behållare i Sverige innan industrialismen är olika typer av krus, såsom höganäskrus och små laggade kaggar. Drycker som dracks i mindre mängder eller som räknades som exklusiva kunde förvaras i flaskor, såsom brännvin och vin. Därutöver ska självhushållningens olika drycker läggas till, såsom kvass, enbärsdricka och andra jäsdrycker, dessa buteljerades troligen inte i så stor utsträckning. Möjligen återanvändes flaskor från bryggerierna till dessa drycker i slutet av 1800-talet.

Detta är skrivet främst utifrån några av de flaskor jag börjat samla på mig för krogens räkning.

Knoppflaskor
Knoppflaskor är våra första standardiserade flaskor för bryggerinäringen i Sverige. Det fanns behov av en flaska för maskinell påfyllning av flaskorna och 1884 kom en standardiserad ölflaska försedd med kork. Denna flaska fanns i bruk till 1932 då korken ersattes av en aluminiumkapsyl. De äldsta flaskorna har en kropp gjord i tre delar, därefter två delar.  Knoppflaskan gjordes i tre volymer, 2/3, 1/3 och 1/6 liter. Flaskorna har ofta datummärkning i botten och är märkta med vilket glasbruk den kommer ifrån.

Jag tänker försöka hitta ölsorter med snarlika flaskor. Efter avetikettering kommer de ser ok ut. Knoppflaskor är förhållandevis dyrbara så de kan tjäna gott som rekvisita. Den äldsta av flaskorna är från 1908 och för Karl Fredriks Öl-Pilsner i Norrköping, den ska serveras mellan 10-12 C enligt ettiketten.

Patentkorkflaskor
Dessa flaskor skapades huvudsakligen för mineralvatten och svagdricka och har en porslinskork med gummiring som trycks fast med en liten hävstång på flaskan. Namnet kommer av att flaskan patenterades i Sverige år 1877. Generellt har mineralvattnet genomskinligt glas medan svagdricka och öl förvaras i bruna flaskor. Patenkorkkärl blev mycket populära och nära revolutionerade matkonserveringen.

Denna typ av flaska är mycket praktisk och går att få tag på nya i bruna flaskor i flera storlekar. Dessa funkar också att servera vätska i tidsenligt. Går en sönder är det ingen katastrof heller. Den vänstra på bilden är nytillverkad och den till höger är för inläggningar, nu är det något som liknar brajj men heter Turkisk blandning i kryddhyllan.

Champagne och vinflaskor
Till skillnad från 1800-talets spritflaskor som kunde ha mycket kreativt utseende är formspråket bland vin- och champagneflaskorna mer konservativt. Den klassiska vinflaskan som vi ofta ser idag, kallas för Bordeauxtyp och blev allmän vid 1800-talets mitt.  Champagneflaskans klassiska form spreds redan i början av 1800-talet och har fått sin form på grund av det mousserade innehållet.  Flaskformen används också traditionellt till cider.

Detta är också en gångbar flasktyp. Dessa flaskor är antika men det går att köpa nytt vin och sen avettiketera dem. Dessa flaskor är ett ladugårdsfynd, med White Star- champangne och en Chasse-Spleen från 1905. Fint skulle det vara hos vissa bönder, därefter fylldes flaskorna med bensin istället i brist på annat.

Brännvinsflaskor
Brännvin skänktes ofta ut i genomskinliga glasflaskor som kan vara släta eller försedda med gravyr. Halsen är ofta kort och kroppen fyrkantig.

Dessa antika flaskor kommer nog användas bakom disk så att säga, vill inte att de ska hamna i nävarna som tillhygge i drängaslagsmål.

Gamla köpespritflaskor
När hembränningen förbjöds (vilket det gjordes till och från, särskilt under 1700-1800-talet) för sista gången år 1860 växte många av de klassiska spritfabrikerna fram.  Brännvinet blir profilprodukter med egna speciella flaskor och jag har lyckats skaka fram några flaskor Rehnbergs Sädes Bränvin  (sedemera Östgöta Sädesbrännvin) som lanserades år 1864. De bruna flaskorna blåstes på Rejmyre glasbruk och har en åttakantig form. Upphovsmannen Erik Rhenberg föddes 1841 i Rejmyre och startade som 20-åring spritfabrik i Söderköping.  I Söderköping hade han bränneri som mest hade 30 anställda som hade fri tillgång till sprit. Lyckat.

Här ser vi tre av dessa muntra anställda på Rehnbergs. Den sittande mannen rullar just sådana flaskor i papper för transporten. Erik Ströms fotosamling, ca 1900.

Tre Rehnbergare, en ska bort. Den mittersta är fejk, man gjorde kopior på Rejmyre glasbruk under 70-talet. De äkta flaskorna är eftertraktade, särskilt med originalettiket. Den fejkade är sådär B-aktigt fejk med överdrivet vågigt glas och dessutom fel färg.

Som kuriosa tänkte jag nämna att jag nyligen sprang på en liten fickplunta från tidigt 1800-tal. Fickpluntor av tenn var populära bland enkelt folk och bland allmogen. De gick inte sönder och var lätta att bära med sig i valfri liten ficka. Allmogens tennpluntor tillverkas ofta att det tvåstämplade tennet, som var den sämsta kvalitén. Det innehöll så mycket bly att det inte ansågs tjänligt till mat utan användes till knappar och krutflaskor. Under en kort period, 1754-1762 förbjöds det tvåstämplade tennet men efter ivrigt och högljudda klagomål från den annars beskedliga allmogen tilläts det åter till brännvinspluntor.

Den lilla modesta pluntan tillsammans med en genuint svensk kannsort, en så kallad revkanna. Pluntan saknar stämplar men liknande som varit till salu är ofta från 1800-talets början/mitt.

Till sist, att dricka ur glas.

Att dricka direkt ur flaskan, är det bara kopplat till odygdighet och skörlevnad? Bohusläns museum ca 1920.

Jag har kommit till insikt att det är mycket enklare att ha sen 1800-talskrog än tidig 1800-talskrog. Att kunna anbringa flaskor är enklare än att tappa upp i kärl som måste vara tidsenliga*. Jag tar det för troligt att enklare krogar på landsbygden serverade i flaska i stor utsträckning. På många bilder från tiden kring sekelskiftet används glas till ett dricka öl och det rör sig ofta om enkla raka glas men även glas på fot förekommer.  Vad som också är skrämmande tydligt är att det är svårt att hitta bra glas som passar. Ölglas från sekelskiftet är sällsynta, möjligen har de flesta slagits sönder eftersom öl är en vardagsdryck, till skillnad från vin som dracks i betydligt mindre utsträckning. Vinglas har bevarats eftersom de var dyra och användes inte i vardagslag.

Men är det roligare med glas? Verkar ju inte så. Bohusläns museum ca 1910.

Däremot anser jag det som självklart att dricka ur glas när det gäller bättre dricka såsom vin, champagne och cider. Det är en klurig nöt att knäcka.  Jag tänker mig att det borde gå att köpa på sig billiga fasettslipade vinglas från sekelskiftet, de är ju inte så populära idag så jag tänker mig att det inte borde vara omöjligt att plöja secondhandsaffärerna.

Detta kändes som ett inlägg skrivet med en stjärnkikare i naveln…

Vill du läsa mer om dryckeskulturen på 1800-talet föreslår jag att du läser en annan artikel jag skrivit.
Vad drack man på 1800-talet egentligen?

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Östervålaprästen Johannes Dillner lyckades med stor framgång nära förgöra de folkliga koralerna och kyrkomusiken. Genom att uppfinna instrumentet psalmodikon reformerade han kyrkomusiken. Dillner uttryckte förnöjt: ”tonerna blifwa jemna och rena, så att man icke drillar och krusar på dem, såsom många bland allmänheten hafwa för wana”.

Kurage recenserar

Julita Gård – Nordiska museet har ett eget lantbruksmuseum som är rätt trevligt att besöka och barnvänligt måste jag väl tillägga nu när jag har barn. Lite dammigt på sina håll men genuint. För övrigt tycks inte Östergötland ha någon matkultur värd att nämna.
4 harvpinnar av 5.

Boken Jonglörer och aktörer, ekvilibrister och artister: om nöjen i Ullströms stad. En liten skrift om Norrköpings nöjesliv vid sekelskiftet kan faktiskt vara ganska spännande. Man vill gärna fantisera om svenskar med fjantiga artistnamn som sysslar med akrobatik i frack.
3 ekvilibrister av 5.

Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25″

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

e

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

På torsdag fortsätter jag med min studiecirkel Historiskt hantverk och liv där vi fortsätter utforska historien med hjälp av hantverk och praktiska övningar. Höstens stora tema blir matkultur och konservering men mycket annat kul.

Resultaten kommer att publiceras här men främst på projektets egna blogg.

12 september.
Minitema – Insaltning och matkultur förr.

26 september.
Stortema – Blocktryck

10 oktober.
Minitema – Östgötskt bak och folklig sång.

24 oktober.
Stortema – Besök på Westerbergs repslageri

7 november.
Minitema – Impregnering av tyg och skinn på gammalt vis.

21 november.
Stortema – Något studiebesök

5 december.
Minitema – Folklig sång och glass innan frysboxen.

19 december.
Stortema – Julmat förr.

Trevlig höst! (om den nu kommer…)

Vapenhandlare A. Lindkvist i egen hög person. Foto Elisabeth Korpinen

2013 var året då Allmogemarknaden i Jönköping återuppstod efter ett års uppehåll. Ett avbrott som gav mig abstinens och ångest över att 2011 eventuellt var året då marknaden gick i graven. Jag har skrivit om allmogemarknaden förr och alltid talat mig varm för denna marknad som jag anser vara landets bästa.  Det syntes att årets marknad var något av en omstart, en del av mina favoriter saknades såsom lokomobilen och ångloket samt diverse hantverkare. Trots detta var stämningen god och detta var också första gången som jag själv tog mig i kragen för att prestera något.  Efter att blivit tillfrågad av Niclas Flink från Hemslöjden så gjorde jag slag i saken och bestämde mig för att reenacta en vapen- och jakttillbehörshandlare anno 1850.

Detta är marknadsståndet innan öppning. Två bord fulla med roliga saker. Det var omöjligt att hitta en förlaga, ofta är marknadstånden man ser på bilder från 1800-talet betydligt mer improviserade där varor säljs från kärror och ibland direkt på marken.

I projektet hade jag med mig min kompanjon Johnny som dessvärre meddelade sig sjuk dagen innan, trist för både mig och honom efter långa förberedelser. Jag fick i panik lyckades ringa in goda vänner i Jönköpingstrakten att ställa upp som butiksassistanter. Andreas, Elisabeth och Simon hoppade raskt in och fick lära sig snabbt allt om filtförladdningar, kulor och hagel.

Troll lämnade ståndet lycklig med en tung studsare men en musköt fattigare.

Marknadsståndet blev en blandning av sedelärande vapenhistoria med privata grunkor och utgallrade vapen, vapendelar och vapenrelaterat skrot som jag tömt mina förråd på. På det stora hela blev det såklart generande mycket tingeltangel som jag skamlöst bjöd ut. Undrar just hur många som haffats av polisen för brott mot knivlagen efter att de handlat rostiga bajonetter i mitt stånd?

Jag och Andreas pratar oss varma för den 20 år gamla nymodigheten slaglås. en uppfinning som tycks gått denna knekts rote helt förbi. Foto Elisabeth Korpinen

Ingen kan förneka att vapen är intressant. För alla gillar vapen, åtminstone i smyg.  Alla kommer och vill prata vapen med mig, inte bara testosteronstinna unga män med tveksamma hundraser utan även många som jag tänker mig fördomsfullt har beröringsångest när det kommer till vapen såsom tanter i fotriktiga skor och småbarnsföräldrar med ordnad ekonomi. Är det som Freud skrev: ”A fear of weapons is a sign of retarded sexual and emotional maturity.”? Stämmer det tycks merparten av svenska folket vara normala. Vapen är intressant helt enkelt (kan också vara historien bakom vapnen….eller att alla vill prata med mig eftersom jag är så förbaskat trevlig).

Guffe och Febe funderar på vad för slags självförsvarssystem de vill investera i.  Foto Elisabeth Korpinen

Det bästa med marknaden var alla roliga vänner som jag tvingat att besöka allmogemarknaden genom åren. Detta var marknaden då det tycktes som om alla dök upp på plats. Känns också som jag tjatat på många att åka dit, jag hoppas de åkt av egen fri vilja.

Marknadens mest seriöst klädda personer Karin, Frej, Björn och Mattis tittar närmare på en rakräfflad bössa med drickamålad stock, sådan som faller hemslöjdsnördar i smaken. Foto Elisabeth Korpinen

Avslutningsvis räcker det med att titta på denna bild för att se att folklig 1800-talsreenactment is the shit just nu. Andra tidsperioder kan gå och duscha.

Foto Elisabeth Korpinen

Väl mött på nästa års Allmogemarknad!

—————————————————————————————————————————

Det här inlägget handlar om tradering, omvandling och påhittighet i form av en udda bössa som jag hade förmånen att fotografera nyligen. Bössan återspeglar också en historisk ironi där inget är heligt.

David Bars Lefaucheux deluxe bönhasarmodel shotgun

Vi börjar med att titta på underverket. Detta är alltså en 1700-talsbössa gjord av David Bars som byggts om på slutet av 1800-talet till en stiftantändare med minsta möjliga ansträngning. Pipan, baskyl, kolv, lås och allt annat utom öppningsmekanismen är 1700-tal.

Jag tänker mig att så här blir resultatet om man låter en bönhasare till vapensmed som tror att han är John Ericsson trots att han förlorat båda tummarna i sin remdrivna svarv. Jag tänker mig att dialogen mellan smed och kund var ungefär såhär. (läs det på sävlig östgötska…)

Snål kund: -Ja haar sätt än sådan däär fräsig böössa mä patroner, de ä så himla dööyra bara.

Småfull självutnämnd vapensmed: -Ååm dö läimnar din vanliga bösse till mäj så kan ja låva att du ska få se på grääjor.

Resultatet är enastående kreativt. Vad sägs om:

-Kaliber 16 stiftantänd

-Äkta take-downutförande utan verktyg

-Patronförvaring med upp till sex patroner i kolven

-Effektiv skeetchoke, alternativt mynningsbroms

-Välarbetade detaljer av högsta kvalitét

-Allt förpackat i en elegant och välbalanserad kostym

Egentligen är det ganska bra gjort med tanke på utgångsmaterialet. Mekanismen är av en primitiv Lefaucheux-typ som det så vackert heter, dvs att man monterat en underlever undertill som öppnar vapen. Underlevern har en direkt låshake som låser i en märla på undersidan. Praktiskt och effektivt. Det går att se att underlevern är handsmidd vilket är intressant. Det är fulsnyggt gjort kan man säga.

Förebilden är de samtida stiftantände hagelgevären med underlever.

Men vad är det som är mest intressant egentligen?
Jo, det dråpliga i historien är namnet på låset. Det står David Bars Stockholm och säger säkert inte så mycket till de flesta men Bars var en av 1700-talets absolut viktigaste vapensmeder. För att dra en liknande parallell till ett annat känt namn på 1700-talet så kan man säga att David Bars var vad Georg Haupt var för möbelsnickeriet. Ganska viktig.

David Bars föddes 1686 och blev tidigt en duktig vapensmed. År 1719 övertog han fullmakten att vara Kungl. Maj:ts pistolsmed efter att Pieter Starbus avled. Med denna titel fick hans verkstad uppdraget att tillverka modellexemplaren som stod som mall för alla militära vapen som tillverkades på vapenfaktorierna. Hans verkstad tillverkade också vapen till maktelitens vapengarderober men fick även ovanliga uppdrag som att göra skaftet till sigillstampen med nya rikssigillet efter Karl XII:s död.  Bars verkstad var stor och alla vapen var inte tillverkade av David Bars själv men inspekterades och godkändes av Bars innan han satte sitt namn på.

Bars var en av få ekonomiskt framgångsrika hantverkare i 1700-talets Sverige. Vapensmederna dog ofta i fattigdom eller av svält eller skörlevnad.  Bars efterlämnade stora tillgångar i Stockholm när han dog år 1759. Änkan fortsatte verksamheten till 1764 då hon konserverades av en annan känd mästare, Anders Wålhberg. Mannen som gjorde pistolerna som användes i mordet på Gustaf III.

Undrar om Bars kunde föreställa sig att något av hans fina vapen skulle leva vidare i 150  år och få en sådan skepnad.

Hävdavägen 63, byggt 1909. BF konsult.

Har du ett hus som är byggt 1909? Har du köpt eller tittat på ett hus från 1909 någon gång? Troligen. Kanske har du lagt märke till alla hus på Hemnet och i andra mäklarannonser där byggåret 1909 är utsatt.  När man slår in en rikstäckande sökning på 1909 på Hemnet just nu får man 67 träffar medan andra slumpade årtal som 1908 och 1934 endast ger 18 respektive 26 träffar. Sökningen ger förvisso utslag på allt i annonsen med sifferkombinationen men det talar oavsett sitt tydliga språk. Det hela är så mystiskt kan tyckas, byggdes det ovanligt mycket hus detta år? Var det då som egna hems-rörelsen på allvar satte fart? Nej och nej.

Arkitektsritad villa från 1909, undrar exakt vad som är arkitektsritat…Färjbacksvägen 23 Djurås. Fastighetsbyrån. 

Riktigt så här spännande är det inte, den troligaste förklaringen är att 1909-1910 infördes ett nytt fastighetsregister för hustaxering i Sverige. Detta resulterade i att alla hus byggda innan 1910 gavs automatiskt taxeringsår 1909 oavsett ålder. Denna bekvämlighetsprincip har följt med sen dess och  hängts på hus som är gamla, oavsett om där från 1750 eller i närområdet av 1909.  Idag slentriandaterar mäklare husen till 1909 eftersom många helt enkelt inte orkar bry sig om saken. Allt bortom 1909 är som ett öppet historiskt hav där få kan navigera om man inte har vetskapen om när huset faktiskt byggdes.

Problemet att det går troll i denna lättja bland mäklare och det är tydligt att många mäklare fyller i 1909 utan att de egentligen vet varför. Det kan exempelvis ingå i den målande beskrivningen av en fastighet som detta hus i Upplands väsby: ”Fastigheten som uppfördes 1909 är varsamt renoverad med stor respekt för dess ursprungliga sekelskiftescharm…”. Mäklaren har helt enkelt i slentrian tagit vad ägaren sagt som i sin tur lyckligt ovetande har fått uppgiften av mäklaren han köpte utav.  Exemplen är många om man söker på hemnet, särskilt när det gäller dyrare sekelskifteshus där de positiva superlativen haglar över de hugande spekulanterna.   Personligen tycker jag denna insikt att det är svårt att ta någon på allvar som säger att de äger ett hus byggt 1909.

Ibland garderar sig mäklaren genom att göra som i det här exemplet skriva 1700-tal, 1909 och 1997 på raden för byggår. Vad betyder det egentligen? Jo, att huset kanske eventuellt med viss reservation har rester av 1700-talet-någon-gång och att huset med stor sannorlikhet är tillbyggt 1997. Men vad hände 1909 med huset? Ingenting, vi bytte taxeringssystem och jag har svårt att se hur det påverkat husets renoveringshistoria och konstruktion. Bra att ta med i annonsen för säkerhets skull, ifall någon skulle undra om huset var med 1909 då det hände.
För er som är sugna så är alltså huset typ från 1700-talet och det var med om den nya rafflande hustaxeringen 1909 och tillbyggt 1997. Foto Fastighetsbyrån Swedbank.

Söker man på närliggande årtalet 1910 får man också fram hyggligt många träffar, inte långt efter 1909. Kan det vara så att 1910 är det nya 1909? Kanske har 1909 blivit så misstänkliggjort bland en del av allmänheten och mäklarna i synnerhet att det är bättre att jämna till det med det nya, fräscha och jämna talet 1910? Det får framtiden utvisa och kom ihåg, lita inte på en mäklare.

Sådär ja, gå nu och försök ta reda på hur gammalt ditt hus egentligen är.

/Anders, själv boende i ett hus från 1909.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Få vet att 1600-talets universalsnille Olof Rudbeck var tidig med den experimentella arkeologin. I hans vanvettiga försök att placera Atlantis i Norden utförde han en mängd experiment där varvsarbetare och studenter fick släpa femtiofotsbåtar på tid. Detta för att se huruvida legenden om det gyllene skinnet passade in i hans beskrivning av Atlantis. De prövade att släpa och rulla båtarna 730 meter under stor möda.

Kurage recenserar

David Kings bok Drömmen om Atlantis. Trevligt och målande personporträtt över den geniala och excentriske geniet Olof Rudbeck som med stor iver letar efter det sjunkna Atlantis och placerar det i Uppsala.
4 av 5.

Som bekant samlar jag bara svenska jaktvapen och nu har jag gjort ett undantag för en gång skull. På grund av en fascinerande historia.

Vapnet är en lätt, smidig men grov jaktstudsare. Bra i balansen och försedd med goda riktmedel som diopterfäste och snälltryck. Studsaren saknar stämplar men bär en tydlig prägel av 1800-talets ofta knöliga formspråk (som vanligen också saknar den slanka designen som återfinns under 1700-talet). Eftersom den saknar stämplar torde den inte belgisk eller engelsk men kanske kommer den från ett land som saknar ”proofhouses” som Tyskland. Låset är nog äldre och låsplattans storlek tycks ha ändrats och dolda nitar skvallrar om ett tidigare liv som flintlåsvapen, kanske i en annan stock. Kolven bär spår av en tydlig men tidsenlig lagning medelst spårskruv och mässingsplattor. Det mest mystiska är den stora vingmuttern på undersidan av kolven. Vad är den bra för? Bästa gissningen hittills är att studsaren en period tjänat som sälbössa och monterats i släde. Men har någon av er läsare ett bättre förslag så säg till.

Llewellyn Lloyd
Vad som gjorde att jag införlivade bössan var proveniensen, som för mig från början sa ingenting. Bössan sades vara tillskriven en viss Llewellyn Lloyd som påstods vara en känd björnjägare under 1800-talet. Innan jag slog till började jag söka mer info och fann ett spännande livsöde.

Den kände björnjägaren Lloyd på äldre dagar. Bohusläns museum.

Llewellyn Lloyd (bara namnet är fantastiskt…) föddes 27 juli 1792 i England och fadern var bankir och godsägare. Hans ekonomiskt oberoende ställning gjorde att han kunde ägna sig åt det han tyckte mest om, det vill säga jaga och skriva. Detta resulterade i att han 1823 slog sig ner i Värmland och därifrån drog han runt i Skandinavien i ett slags jägarvagabondliv. I Värmland umgicks han närmast oskiljaktigt med Sveriges vid den tiden mest framstående jägare, hovjaktmästare Herman Falk. Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd” och ”Låjdherrn”. Han bodde ofta hos finntorpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder.

Snart blev han vid sidan av Falk den mest beryktade björnjägaren och det påstås att han deltagit i över hundra björnjakter. Han hade för vana att outtröttligt förfölja björnar med skidor. Lloyd var dock inte bara en av 1800-talets största jaktidioter utan hade även ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet och faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide Jagtnöjen i Sverige och Norrige från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige.

Skämtteckning av den kände konstnären Dardel som även illustrerade Lloyds verk. Vänersborgs museum.

Mängden berättelser om Lloyd är närmast oöverskådligt och en av dem som skildrat Lloyds förehavanden är Gustaf Schröder som själv växte upp och jagade i Värmland. Schröder är troligtvis den som mest ingående skildrat den svenska jakten och Schröder träffade Lloyd många gånger och korresponderade även med honom.

Schröder skriver bland annat om Lloyd:

”Lloyds metod att jaga björn var förnämligast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen uti eller vid idet, försmådde han icke detta, men kom björnen upp och gick undan, har väl ingen i Värmlands skogar utvecklat en sådan ihärdighet som han. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han, med de avbrott väderlek och andra förhållanden nödvändiga, förfölja en björn han som han en gång uppjagat. ”

”Vilken jägare som helst, även i våra dagar, måste häpna, då Lloyd säger sig icke haft ett bra jaktår, om han han ej därunder nått antalet 600 par fåglar”

Det står klart att Lloyd var en ganska energisk herre som i princip vigde sitt liv till sina intressen, få förunnat i den tid han verkade.

Är detta Lloyds bössa?
Detta är såklart den brännheta frågan och som jag skrev innan är geväret tillskrivet Lloyd, vilket är så att säga den lägre misstänkliga graden. Inledningsvis är detta ett vapen som passar i tidsperiod och som mycket väl lämpar sig för rörlig jakt på större bytesdjur. Det är en robust och praktisk studsare, väl lämpad för sitt tilltänkta syfte.

Bakgrunden till proviniensen så långt som det går att spåra är att vapnet har hängt i styrelserummet på NOHAB i Trollhättan och i samband med Nohabs omformning skingrades dessa vapen. I inventarieförteckningen gick denna bössa under namnet ”Lloyds bössa”. Nohab var ursprungligen ett viktigt företag som tillverkade ångturbiner, ånglock och andra stora mekaniska konstruktioner. Företaget grundades 1847 och omformades under 1970-80-talet och det är troligt att det var i denna veva som många inventarier såldes ut. Vapnet har sen gått mellan ett få antal respekterade samlare. Det är inte helt långsökt att tänka sig att vapnet någon gång hamnat i Nohabs ägo eftersom Lloyd flyttade till Vänersborgstrakten 1831 och bodde där till hans död år 1872. Vänersborg ligger nästgårds till Trollhättan så det stämmer mycket bra geografiskt.

Mer information än så har jag inte men så mycket kan jag säga att det är plausibelt.

Källor:

Riksarkivet.

Vänersborgs museum

Gustaf Schröder Jaktminnen från skog och slätt IV. 1955.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Vad som också är intressant är att Lloyd hade en oäkta son som fick namnet Charles Andersson. Denne Charles gick delvis i sin faders fotspår och blev en känd upptäcktsresande i Afrika. Han skrev flera böcker  om olika platser i Afrika som utkom på flera språk. Han dog i öknen i närheten av Kunenefloden.

Jag har haft den udda möjligheten att gästa P4 Östergötland morgon. I programmet finns inslaget Matthias kollar, där programledaren Matthias undersöker olika lyssnarfrågor. Denna gång hade en äldre herre ringt in och undrat historien bakom den östgötska Västerlösakorven.

Googlar du efter Västerlösakorven hittar du till denna blogg och därför bjöds jag in för att stoppa korv i direktsändning och berätta om korv förr. Klart udda.

Lyssna på inslaget från 19 nov HÄR! Ungefär 1,5 timme in börjar äventyret.
Lite mer bilder från det hela.

Vill du ha mer om östgötska korvar? Klicka här!Efter att ha blivit tillfrågat igår ryckte jag in och idag satt jag vid ett långt bord/bänk och hackade och pratade i radio. Väldigt roligt och hysteriskt.

Nu är den lagt på saltning och sen ska den hängas på tork.

Efter ett besök på militariamässan kom jag hem med två nya bössor till  samlingen. I sedvanlig ordning var det gott om massproducerade bojsänken från amerikanska inbördeskriget men desto mindre svenska kvalitativa jaktvapen. Några få fanns men mycket var skruvat eller dyrt. I vilket fall blev det för mig inte särskilt dyrt trots att jag drog hem två bössor till mig själv.

Två väldigt lika bössor, slaglåskonverterade, slätborrade, långa 1700-talsbössor. Den ena, en anonym mycket slank bössa i orört skick och med en mycket besynnerlig kolvsnurr på kolven. Liksom som om kolvmakaren var full eller hög på avantgarde. Snurren blev närmst oval.

Den andra bössan är mer intressant då den är gjord av Sven Ungrot som levde mellan 1719-1795 och verkade i Örebro. Han blev mästare 1742. Efter att ha skannat av museikataloger och internet kan jag konstatera att Ungrots kvarlevande produktion är ganska liten. För ett tag sen såldes ett par fina pistoler gjorda av Ungrot.
Snajdiga officerspistoler. Probus auktioner.

Örebrobössan är försedd med en snäckform i kammarstyckets bas något jag tycker mig sett på andra civila vapen från Örebro.

Jag har också noterat att denna bössa såldes i våras på auktion och då stod det i beskrivningen att den kom från Häringe slott. Detta är intressant då Häringe slotts alla inventarier såldes ut på 60-talet efter att ägaren Axel Wenner-Gren dött. Det var kanske då som denna bössa kom i omlopp och kolven är märkt HH, en märkning som jag faktiskt också har på en Peter Utterberg-bössa. Jag utgår från att denna märkning är en ägar/samlarstämpling och kanske kommer även Utterbergsbössan från Häringe eller åtminstone från samma samling. Det är frestande att föreställa sig att ett av H:an står för Häringe. Kanske har dessa två mästarvapen hängt i samma samling och kanske har de en historia längre bak i Häringe slotts historia. Det får undersökas vidare. Är det kanske någon av er läsare som vet mer?

Ett mycket udda sidobeslag på den anonyma bössan. Alla andra beslag är i järn men sidobeslaget är i mässing i rokokostil.

När man ser fint arbetade järnbeslag förstår man genast att masstillverkade gjutna mässingsbeslag är tråkigt och ointressant. Svulstiga avtryckarbyglar kan göra en knäsvag (eller?).

Jag märker att det blir en hel del vapenrelaterat just nu på sidan, men det är inte mycket att göra åt. Det blir lite stötvis, för er som är ointresserad av vapen så lovar jag att det kommer bli en del renovering och dryckesrelaterade inlägg framöver.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Från det karga och fattiga landskapet Halland flyttade varje år tusentals drängar och pigar till i det rika Skåne och Bohuslän för att säsongsarbeta. Detta skedde i stor utsträckning under 1700-1800-talet, något som inte alltid var populärt. Den intressantaste kritiken kom i sedvanlig ordning från prästerskapet som ansåg att utvandringen var moraliskt skadlig. Prästen Per Osbeck i Laholm hävdade dessutom att drängarna som varit och arbetat i sillfisket i Bohuslän tog med sig veneriska sjukdomar hem till Halland samt att pigorna gott kunde arbeta hemma istället. År 1811 inskränktes arbetsvandringarna och krävde nu resepass och tillåtelse från husbonden att resa.

Är det fuldricka månne? 1900-talets början. Bohusläns museum.

Östgötsk fuldricka på äppelskal
Många gånger blir jag fascinerad hur långt man kan sträcka en kvalitetsskala. Ju sämre råvara och desto längre ner klättrar födoframställaren på kvalitetsstegen. Ta äpplen till exempel, en tänkbar kvalitetsstege för olika typer av äppeldrycker skulle förenklat kunna se ut så här.

1. Cider. Förädlad och lagrad ren äppelmust
2. Äppelmust. Dryck gjord på endast pressad frukt
3. Fermenterad äppeldryck gjord på äppeldricka
4. Äppeldricka. Dryck baserad på äpplen och utspädd.

Sverige har av tradition inte varit någon äppelnation där vi inte i någon stor utsträckning försökt förädla äpplen. Stundtals förekommer dock ovan nämnda varianter i olika referenser, främst nr 3-4 på skalan.

I praktverket Östgötamat finns ett recept som gör anspråk på att lägga till ett femte steg. På den nivån handlar det om att använda närmast överblivna råvaror som annars skulle komposterats eller blivit djurföda.

Äppeldricka från Karlslund.

”Vatten kokas och slås öfver äppelskalen (inga kärnor får följa med ty då blir det beskt). Får stå öfvertäckt i 48 timmar. Silas,  1 thesked socker och 1 russin till hvarje kvarter saft. Hälles på flaska och korkas & hartsas. Färdigt om en månad.”

Låter det enkelt? Det är det också men  hur smakar det? Inte så bra är väl det korta svaret. Jag provade efter en månad och det smakade svag saft som jäst.  Efter tre månader var smaken bättre med en mer distinkt smak och mer alkoholsmak. Vad är poängen med denna dryck? Jäst saft gillar väl ingen, åtminstone inte idag men det var säkert en billig höjdare vid slåttern för hundra år sen.  Är det billig fylla kan man ju undra? Troligtvis inte eftersom den uppmätta alkoholhalten ligger på endast 1,6-2.0%  och det är det ganska svårt att bli tankad på.

Det är svårt att misslyckas med recepten och för att helgardera mig gjorde jag dessutom två enskilda satser  med olika äpplen. Den ena fick rosa färg på grund av skalen och det såg snyggare ut än vad det smakade.

Vill du läsa mer om vad man drack förr så läs mer här. ‘

Vill du läsa mer om gammal mat? Så besök bloggen Sovel där jag och några andra vänner som gillar gammal mat skriver.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar
Per Göran Johanssons Gods, kvinnor och stickning- Tidig industriell verksamhet i Höks härad i södra Halland ca 1750-1870. Jag har läst om denna avhandling som jag som hastigast läste under min studietid. Den ger på ett okonstlat sätt en begriplig bild av protoindustrins utveckling. Nyttigt och läsvärt.
4 förläggare av 5.

I stil med förra året vill fortsätta mitt historiska sökande i granjaktens historia. Genom idogt grävande i de historiska källorna fortsätter jag det otroliga dokumentära arbetet med att levandegöra vårt lands svunna traditioner. Till denna jul återskapar jag granjaktens förfarande under 1830-talet. Detta var en tid som innebar stora förändringar i Sverige med fred, jordbruksreformer och en begynnande industrialisering. Hur påverkade det granjakten?

Med denna dokumentär önskar jag er, mina läsare:

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Förra årets granjakt år 1910.

Det händer ibland att jag stöter på ganska udda bössor och en del hamnar hemma hos mig. Redan för ett antal år sen bekantade jag mig för första gången med denna bössa. Det var på det stora wargamet i Marma. Då var den i nävarna på en trevlig reenactare som verkligen satsat på att skapa en trovärdig brunfärgad ouniformerad allmogesoldat. Jag måste medge att jag avundsjukt sneglade på den kortstockade skönheten som gav ifrån sig små skarpa knallar i kontrast till bullrande överdimensionerade muskötpipor.

Efter eventet har vi hållit kontakt och träffats sporadiskt. Senast på militariamässan hade det visat sig att den bytt ägare till en annan reenactare som I sin tur var I behov av en ny växellåda till ett veteranåk. Nu fick jag möjligheten att lägga vantarna på denna spektakulära allmogetingest.

För er som följt bloggen eller läst alla vapenrelaterade inlägg överdrivet noga vet att jag sen tidigare har en flintsnapplåsbössa. Är ni mer intresserade av denna typ av udda lås så läs mer där, men i korta drag kan jag nämna att flintsnapplåset är en föregångare till det vanliga flintlåset som dök upp under början av 1600-talet. Flintsnapplåset lär ha vunnit stor spridning redan under 1500-talets andra hälft och vann stor popularitet bland främst allmogens bössmakare. Låset är mycket enkelt till sin konstruktion och nyttjades ända till 1800-talets mitt i norrlands inland. Ingen låstyp lär ha använts under så lång tid och det är lätt att konstatera att det på grund av det blir ett mycket mångsidigt civilt reenactmentvapen.

Här tillsammans  med syskonet med lite annorlunda design.

Vad som är särskilt intressant med denna bössa är inte bara vapentypen utan att allt utom pipan är nytt. Pipan är en gammal lodbössepipa, märkt HFS (Hans Fredriksson, känd norrländsk pipsmed under 1800-talet) som försetts med ny säker svansskruv. Pipan är sedan monterad I en ny björkstock med typiskt kort och oergonomisk stock. Kindkontakt snarare än axelkontakt. Det bästa är låset som är specialtillverkat av Sveriges duktigaste vapensmed inriktad på äldre vapen, Magnus Wiberg. Han är en av de I få I Sverige som nytillverkar mynningsladdade vapen. Låset är ett handsmitt konstverk där inget är utlämnat åt slumpen. Även skruvarna är handsmidda och gängade med traditionellt gängsnitt. Låsdelarna är sätthärdade med träkol och benmjöl.

Jag ser framför mig att jag kommer ha svårt att skiljas från den här bössan, känslan av att ha ett vapen som saknar antikvärde men som är byggt för att fungera. Inga rappliga antika låsdelar och ingen antikvarisk magkänsla som kvider. Bara skjuta och njuta (nja…).

Det slutar inte där utan jag bidrog än mer till den nya växellådan genom att också spontanköpa en enorm flintlåspistol av densamme. Pistolen är något av ett bygge men ihopsatt för att fungera och slänga rejäla blypotatisar. Låset är nytillverkat men monterat en 1700-talskolv. Kanske är är pipan en muskötpipa från början. Slutresultatet blir en rejäl, tidstrogen ryttarpistol som påminner om en avsågad hagelbrakare. Den här ska jag ha som sidovapen till min 1700-talsoutfit. Hur den ska bäras är än så länge ett mysterium, behöver en häst att montera ett hölster på. Det är knappast en fickpistol och jag har ingen väska som rymmer den, det återstår att knöla ner den i bältet och skrika Skepp Ohoj!

Flintlåsmonstret tillsammans med en fickpistol.

Kaliber 75 is just about right…

Nu kanske det vore fint om det fanns tid till lite reenactment också….

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

I Norge ansågs björnjakt så nära självmord att de björnjägare som revs ihjäl inte fick begravas I vigd jord. År 1733 införde Norge år skottopengar om två riksdaler per björn och 1 riksdaler per björnunge. Ett land så fattigt som Norge kan man ju tänka sig att antalet björnrelaterade självmord blev rätt många.

Kurage recenserar
Öyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge. En ordentlig norsk bok om svartkrutsvapen ur en praktisk synvinkel. Hur gör man papperspatroner? Vilka flintor är bäst? Osv. Köp den, för den lär ta slut snart.
4 tändnålsgevär av 5.

Tänkte summera lite av det arbete som vi lagt ner på fasaden under sommaren och hösten. Många av er kanske undrar om vi slutat renovera, men verkligen så är det inte. Däremot är det stora projekt som tar tid och särskilt nu när vi blivit föräldrar. Är det något som tar tid är det att vara föräldrar, lyckligtvis har vi hunnit med mycket de åren vi bott här innan vår dotter kom. Huset är faktiskt inte gult längre, nästan.  I en avlägsen saga var huset gratulerat med högsta fulhetsdiplom med sina blekgula ådrade eternitplattor. När dessa avlägsnades målades originalfasaden upp och genast blev huset ett annat hus, ett trevligare hus. Nästa steg var att byta fasad på trapphallen, hallen och tvättstugan. Trapphallen och tvättstugan behövde verkligen nya fönster för att gå i linje med husets utseende.

Tanken var att det skulle tas bilder av huset i vinterskrud men eftersom vintern vägrade starta så fick jag vänta tills det äntligen, tre månader för sent, började singla ner flingor. Det spelade ingen roll ändå när det är en omkullblåst gran på den räckeslösa balkongen och en grön, troligen frostskadad, vattenslang mitt i blickfånget. No filters…kan man lugnt säga. Vill man ha skönmålande bilder med blonda kvinnor i vita volangkjolar som skrider genom vitmålade inredningar får man leta någon annan stans.

En liten tillbakablick hur det såg ut. Inte det snyggaste man har sett, så länge man inte gillar fjällpanel. Och ospröjsade fönster, ledningar dragna på utsidan av huset, toa med panoramafönster i frostat glas (kan man ens nämna panoramafönster och frostat glas i samma mening?) och dessa eviga brunbetsade detaljer.

Processen var enkel till sin natur men knappast mindre arbetsam för det. För det första byta ut trapphallens fönster mot ett antikt som är rätt storlek. Detta fönster ska dessutom sättas ursprunglig höjd.  Byta fönstret på toan till ett annat antikt som dessutom ska renoveras. Panela om hela utsidan och se till att fuldragningarna fälls in under panelen.  Måla och svajja runt på stegar.

Fasaden har transformerats under hela tiden som vi ägt huset, en uppenbart långsam och smärtsam process eftersom vi tvingats leva i ett fult hus under flera år.

ÄR DET KLART ÄN DÅ? Nej givetvis inte. Husets alla fönster ska renoveras och målas zinkgröna, balkongräcke ska göras och cirka 300 miljarder andra saker som rör husets utsida. Det är i sin ordning med ruckelägarens förbannelse.

En viktig byggdetalj rör hallen som ska byggas om för att passa husets historiska exteriör. Hallen är en utbyggnad som förtjänar ett tak som inte sitter ihop med stora taket. Liksom en dörr som anstår ett gammalt hus.  Därför får vi leva ett tag till med fjällpanel som en nagel i ögat varje gång man traskar grusgången fram.

Nåväl, tak över huvudet och lyxproblem. Snön har också lockat fram andra saker att ta hand om. I mellandagarna sköt vi en liten gris, på nyårsdagen ett rådjur och senast i förrgår en liten räv.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Fröken Frimans krig. SVTs mellandagsminiserie var ett snällt feelgooddrama om en oerhört viktig och politiskt turbulent tid.  Lite tamt och stelt men helt ok underhållning.
3 Hinke och Kata av 5.

Ett steg mot den mer ruffiga 1700-talsstilen. Jackan är en enkel vadmalsjacka av folkligt snitt med hyskor och hakar.

Mot en enklare värld.
Hög på den engelska 1700-talstecknaren Hogarth och på förväntan  inför årets viktigaste (och troligen enda) reenactmentevent Marma 2014 satte jag igång med  att sy en ny 1700-talsväst. Jag ska försöka gå ifrån min gamla 1700-talsdräkt och sträva allt mer mot grövre material, mer växtfärgat och hårdare liv. Lite bonnigare och mer smak av vadmal helt enkelt. Långsamt vill jag syfta mot mer naturfärger och till Marma hoppas jag fått ihop en hyggligt ruffig dräkt.  Marma är ett wargame som fokuserar kring den karolinska tidens slutskede och Marma som event har jag nogsamt tidigare beskrivit.

Jag har låtit materialet tala och jag har många meter växtfärgat tyg av olika färger hemma. Detta är ett halvtjockt grått ylle som jag färgat med krapp vilket resulterade i ett fantastiskt roströd nyans. Totalt hade jag kanske en dryg meter vilket fick bestämma längden på västen. Jag tänker mig att detta är en kortare väst som drar mot 1700-talets mitt, istället för det tidiga 1700-talets ofta långa ärmvästar. Jag tänker mig att den rör sig i gränslandet mellan landsbygd och stad, ett gränsland som tog upp en stor del av det svenska 1700-talet. Detta ska vara en arbetsväst som ska jag inte har några försiktighetsanspråk på.

Västen är sydd för hand med vaxad lintråd. Knapparna är kupade mässingsknappar med lödd ögla och fästade med skinnremsa på enklaste slitstarkaste vis. Västen är fodrad med oblekt linne. På grund av materialets litenhet var jag tvungen att lägga in material i sidorna för att fungera. Mönsterkonstruktionen är enkel, två bakstycken respektive två framstycken med mittsöm baktill.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Tv-serien Hell on Wheels.
En västernserie som handlar om järnvägens byggande genom USA efter inbördeskriget. Brutalt, skitigt och mest fantastiska rollen innehas av en norrman som spelar en norrman men som kallas för ”the Swede”.
4 smutsiga coltar av 5.

I en vapentransaktion fick jag möjligheten att byta till mig en lodbössa. Allmogens jaktvapen bär en viss attraktionskraft i vissa fall även om 95% består av rappliga halvstockade skrothögar byggda av militära delar och smäckiga träbitar. De resterande 5% är en fantastisk samling folkligt hantverk som nedlade otaliga djur på fält, i skogar och trätoppar. Det är huvudsakligen i de norra delarna av Sverige som allmogens bösshantverk var starkt, där avstånden var långa och skogarna fyllda med villebråd.

Snappflintlås och konverterat dito. Notera de enkla ändringarna och resterna efter flintlåset.

Bland lodbössorna bär snapplåsbössorna en särställning. Snapplåsens mekanism är uråldrig och förändrades mycket litet sen sitt urutförande från sent 1500-tal. Vad som är lite intressant på denna typ av lodbössor är konverteringen. Många flintlåsvapen moderniserades till slaglås och  redan i början av 1830-talet gjorde slaglåsen intåg hos den norrländska allmogen. Engelska massproducerade lås importerades via Norge och såldes hos järnhandlarna.  Många valde att modernisera sina snappflintlåsbössor genom att avlägsna fängpannan och eldstål, byta hane och kort eldstålsfjädern. I pipan borrades fänghålet upp och en snäcka gängades på plats med tillhörande nippel. Ett förhållandevis enkelt och tidseffektivt ingrepp som gav ett betydligt mer driftsäkert vapen.

Hanen i spänt läge. Hanens tå låser i en liten fjädrande klack som är kopplad till den raka avtryckaren.

Just denna lodbössa är ett trevligt stycke, välfungerande mekanism, bra björkstock och en räfflad pipa med åtta millimeter stort lopp. Det enda egentliga felet är att laddstaken fattas och en pipsprint. Jag misstänker att bössan också fick en ny stock i samband med konverteringen, kanske hade den ursprungligen den ålderdomliga korta stockformen som är så vanlig bland flintsnapplåsbössor. Jag är lite sugen på att provskjuta, då det trevliga skicket inbjuder.

När vi ändå är inne på jakt, tycker jag att ni ska se filmen som Nordiska museet har lagt upp,  en älgjakt från år 1938. Det var andra tider då, även då handladdade man patroner fast kanske inte med samma noggranhet som nu. Det är inte så många som röker när de slentrianfyller patroner med krut och trycker fast kulan med tummen. Förr flådde man och styckade älgen på plats i skogen, människans tarmflora var som granit förr!  Man visste också värdet i att dricka sprit under jakten.

I den moderna världen tycks min jakt gå rätt bra, trots få jaktdagar i en stressig vardag. Lyckligtvis har jag fått fart på min åtel som jag kan nå på kort tid till fots. Senast i fredags sköt jag dubblé, en fantastiskt jaktupplevelse och en lång natt. Nu har mina nördiga vänner bett mig och kött och….borst, så att de kan göra svinborstpenslar. Sådana kompisar har jag. Jag behöver en ny frys.

Sådär mitt i natten är det skönt att man inte sitter med en snapplåsbössa utan en pålitlig tysk 30-06 överlastad med en 56-termos.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Björn af Kleens bok Jorden de ärvde. En trevlig, närgående studie av den svenska adelns jordägande och socialdemokratiska partiets välvilja gentemot storgods och fideikomiss.
3,5 adelskalendrar av 5.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

Bildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

Nyligen hemkommen från Militariamässan i Solna och det innebar ett trevligt knippe bössor. Tänkte ägna ett inlägg åt en sälbössa jag köpte där. Att kalla det för bössa är närmast fel då den påminner mer om en stationär artilleripjäs än en bössa. Jag tänker mig att om folktrons skogstroll skulle ge sig ut på jakt i de mossiga skogarna skulle deras skjutjärn se ut så här.

Vapnet är stabbigt med sin korta stock, enorma pipa och folkliga uttryck. Bössan väger strax under sju kg vilket är rätt tungt, de flesta bössor når inte upp till hälften av den vikten. Pipan tar upp den största delen av vikten, kalibern är inte skrämmande stor, ca 14 mm, men ytterdiametern på pipan är 34mm vid mynningen.

Jag tar för givet att pipan inte är gjord av någon allmogesmed utan den torde komma från någon stadsorienterad smedja men jag har inte hittat någon stämpel. Eller jo, det finns en signering på pipan med initialerna JAS inkrusterat i stålet. Den signeringen håller inte samma klass direkt som pipan men försöka duger.

När det kommer till låset så ställer det många frågor. För det första är det ett otroligt intressant snappflintlås och detta är byggd på ett svenskt militärt lås från tidigt 1700-tal. På de flesta snappflintlås som allmogen nyttjade var slagfjädern utanpåliggande men nu har endast hanen bytts mot en riktig klassiskt snapplåshane och eldstålet modifierats för att fungera. Ett udda och ovanligt lås, kanske från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Nästa fråga man kan ställa sig är om låset är original med bössan eftersom inpassningen är förhållandevis dålig. Jag har sett allmogebössor som haft sämre inpassningar. Det kan hända att låset bytts redan under brukningstiden.  Låset passar dock väldigt bra i förhållande till skruvhål och fänghål. Det finns gamla lagningar kring låset och jag tar det inte för omöjligt att stocken någon gång fått en rejäl smäll. Det finns mindre kompletteringar (skruvar, kolvlådelock etc.) på andra ställen på bössan så exakt när och vad som gjorts är lite svårt att se.

När det kommer till stocken så bjuder den på en del sköna naiva stilstudier. Till skillnad från de norrbottniska sälbössor som jag sett så är det påtagligt att stockmakaren har haft stadstillverkade jaktvapen från 1700-talet som förlaga. Typiska formelement är kindstödens dekorationer med växtornament.

Jämför med dessa stadstillverkade vapen och det blir tydligt var inspirationen kommer ifrån. Det är dessa ornament som är rådande under 1700-talet i Sverige och visst blir det charmigt när det kommer folkliga efterapningar. Kan det månne vara så att detta inte är en norrländsk sälbössa utan en från södra delen av rikshalvan? Jag har googlat runt på sälbössor är det tydligt att denna särskiljer sig med dessa ornament även om den också har många gemensamma nämnare såsom stockningens stabbighet, trärörkan framtill och snapplåset. Det här snapplåset är dock ovanligt med den speciella blandning av delar.

Varför bössorna är så här massiva är för att säljägarna förr var riktiga långskyttar. Deras stabila, grova, tunga studsare surrades fast på vitkamouflerade slädar. Långsam närmade de sig sälarna på isarna i skärgårdarna.

Hurra ännu en dammig vapenartikel!

Ibland när man läser moderna vapenrecensioner (eller om bilar, skruvdragare och blöjjor för den delen) ställs ofta någorlunda liknande produkter mot varandra. Jag tänkte ta  mig an detta journalistiska grepp genom att jämföra två studsare som i sitt nuvarande skick brukades vid samma tid. Det är egentligen mer än så, det är en recension med större perspektiv, allmoge mot lyx under 1800-talet. Allmogen är klart underdog men prismässigt idag ligger de inte långt ifrån varandra, fast det beror bara på att det finns ett känt namn på den bondska bössan. Båda vapnen bär signering och därmed en klarare historisk kontext som gör dem enklare att bedöma rättvist. Båda är heltstockade studsare med slaglås och brukades kring 1800-talets mitt.

Det är en fight mellan Johannes Nils Hult (1810-1872) från Gravås i Värmland och Peter Rundberg från Jönköping (1718-1780).

Johannes Hult

Johannes Hult var en duktig och vida omtalad bössmed från lilla Gravås i Värmland. Vår mest kända jaktskildrare Gustaf Schröder prisade bössorna skriver bland annat:

”…te x Johannes Hults i Gravås, blevo de icke allenast välskjutande, utan även helt prydliga, ja, till och med praktfulla.”

Hult var en person med stor skicklighet men också humor. I Livrustkammaren finns en bössa som visar på Hults spexighet, det är en bössa som saknar synliga skruvar och som kräver en stor portion klurighet eller den medföljande beskrivningen för att ta isär. Vad som tycks vara typiskt för Hults bössor är låsen som är ganska kvadratiska framtill med en avrundad kant.

Hult sticker ut bland 1800-talets bössmeder eftersom hans vapen även köptes av herrskapets jägare, Oscar I köpte en studsare av Hult. Flera vapen var med på utställningar i London och Paris. Ingen av allmogesmederna fick ett sådant erkännande av sin samtid.

Peter Rundberg
Rundberg var liksom Blekberg ett efternamn på flertalet smeder i Jönköping under 1700-talet och denna studsare är gjord av P. Rundberg som syftar på Peter Rundberg. Denne smed kom från fattiga förhållanden, son till torpare utanför Gränna. Han blev lärling hos Jöns Ahlgren 1739 i Jönköping och blev stockmakargesäll 1743. Han begav sig till Stockholm och arbetade hos hovpistolsmeden David Bars men också den kände smeden Jonas Schertinger. Därefter begav han sig ut i Europa, besökte Berlin, Dresden, Kassel, Frankfurt, Strassburg, Lothringen, Limaeville och Paris där han slutligen med statligt stöd stannade i några år. 1754 var han tillbaka i Jönköping och blev mästare på stadens faktori, både inom stockmakeriet och pistolsmidet. 1755 blev han också besiktningsmästare på faktoriet. Rundberg torde vara en av Sveriges mest utbildade och ambitiösa vapensmeder.

 Låt fighten börja!

Kolven

Rundbergs bössa är nära hundra år äldre och har på ett föredömligt sätt omstockats, troligen i samband med konverteringen till slaglås under 1800-talet. Stilmässigt har den inte den strama schvungen som karaktäriserar 1700-talets bössor utan fått en mer stabbig men funktionell och välarbetad almstock med diskret nätskärning. Jag hade föredragit originalkolven men denna ligger an bra mot axel och bär upp den tunga pipan på ett bra sätt. Hult har satsat på en tunnare, smäckrare kolv i björk, betsad med rödbrun bets. Enkel, lätt och funktionell men med 1800-talets hela slätstrukenhet.

Hult: 3
Rundberg: 4

Beslag och finish

Både Hult och Runberg har valt att satsa på stålbeslag vilket är helt rätt tänkt. Inget är så tråkigt som gjutna, billiga mässingsbeslag. Rundberg är känd för sina extremt välarbetade djupgraverade beslag och även här imponerar han stort. Sirliga växtornament i bästa 1700-talsstil, utförda med högsta kvalitet. Hult har satsat på diskreta tunna beslag med en enkla blomsterslingor. Lätta att hålla rena, fria från infriande bjäfs men annars rätt tråkiga i sin enkelhet, särskild bredvid Rundbergs närmast svulstiga och böljande skaparkraft. Det är en fråga om tycke och smak men jag går på Rundbergs linje.

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng

Riktmedel och pipa

Båda tillverkarna har valt att använda oktagonala pipor vilket jag föredrar. Hult har återanvänt en äldre pipa. Detta förfarande är lite väl tydligt, eftersom märket efter den gamla hällan som pipstiftet har gått igenom helt sonika sitter på sidan. Han har valt att modernisera pipan med en patentsvansskruv och det är ju käckt men kunde han inte passat in den lite bättre och låta det där märket sitta undertill? Han behöver inte skrika i ansiktet på oss att det är en gammal pipa och att han var full när han skulle gänga i den nya svansskruven. I övrigt är Hults pipa klart en allmogesmidd studsarpipa, det skvallrar den generella finishen om.  Riktmedlet består av ett grovt men funktionellt inlaxat sikte. Rundbergs pipa är en fröjd att se på alla sätt och vis med sina skarpa bommar och svagt svängd trumf på pipan. Denna pipa är dessutom försedd med graderat höjbart siktesblad. En ytterst minimal siktskåra är nedfilat i siktbladet, så liten att endast den med fantastisk syn kan se kornet. Hult borde få en liten stjärna i kanten för laddstaken i mässing med krats i änden.

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng.

Lås och trycke
Hult tycks ha en fäbless för lås som är lite fyrkantiga framtill, med en lite tjock rundning i nederkant. Det i kombination med 1800-talets vanliga knubbiga rundning baktill är låsplattan otroligt harmlöst. Hanen är det snyggaste och gravyren känns belgiskt klen ut i jämförelse med mästergravören Peter Rundberg. Den senares lås har den klassiska 1700-tals schvungen med spets baktill och enkel men distinkt gravyr. Jag gillar också att han låskruvarna inte går igenom låsplattan liksom att det finns lite gravyr även på insidan av låset. Däremot är hanen rätt ful. En fördel med Hults lås är det är praktiskt med bara en låsskruv och sen är faktiskt trycket riktigt bra, inget släp men lite tungt.  Rundbergs trycke är faktiskt sämre.

Hult: 3 poäng
Rundberg: 3 poäng.

X-faktor
Ibland  tycker jag att andra komponenter måste blandas in i bedömningen, i det här fallet tycker jag den historiska kontexten relevant för att det ska bli skapligt rättvist.  Johannes Hult var ett autodidaktiskt geni som även tillverkade andra saker i smide. Hans praktvapen som köptes av kungar och baroner höll mycket hög klass med damaskerade pipor, inkrusteringar och djupa gravyrer. Min bössa är tämligen enkel och det ligger Hult något i fatet i denna duell. Rundberg kom från enkla förhållanden men hade oerhörd talang och blev genom skolning av andra framgångsrika smeder i Sverige och utomlands en av de bästa. Hult lärde sig enligt sagan nästan allt själv, inklusive lära sig läsa och skriva. Hults verkstad var troligen betydligt enklare än Rundberg, trots det lyckades han mycket bra.

Hult 5 poäng
Rundberg 2 poäng

Totalt:

Hult 15 poäng av 25
Rundberg 19 poäng av 25

Rundberg tar hem segern men hade jag haft någon av Hults mästarstycken så tror jag Rundberg hade fått problem.  En längre artikel om Johannes Hult hoppas jag kunna skriva på sikt.

Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador då att dessa inte kan komma ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen men, Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 meter från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist