Här följer fortsättningen på en fotdragons redogörelser i Marma i nådens år 1719.

Föregående kapitel finns här.

Lördag morgon
En kall, blöt och rå natt gav äntligen upp för att ge plats för en dito dag. Natten var trots omständigheterna hyfsad, min lekamen svävade hela natten i gränslandet mellan att frysa eller inte frysa. Min mäktiga hjortfäll höll mig torr undertill och min skabbiga filt och rock nådde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar på sänglinnet. Inte heller min packsäck i linne med en stor brödlimpa i skötte riktigt sitt arbete som kudde.

Eder nattsvullna och på behaglig nattsömn begivna fotdragon.

Jag tog det mogna beslutet att ta av mig de blöta yllesockorna och ta på mig torra inför natten, ett klokt val skulle det visa sig. Tråkigt nog var jag beroende av mina fuktdrypande skor varför min glädje över torra strumpor blev kortvarig denna morgon. De raska pojkarna späntade upp den sista av vår konfiskerade ved och tände en angenäm eld vid rotvältans fot. Över ormbunksblad, rot, stammar och utrustning låg en tunn slöja av väta. Bortsett från nitiska fåglars kvitter invaggade skogens träd en tystnad och trygghet i vårt läger. En trygghet som kom att bli kortvarig denna arla morgon.

Det är viktigt att inleda en sådan här dag med ett rejält morgonmål ty utsikterna för att få stadigt mål mat senare var något oklara. Vi dukade upp det bästa lägret kunde erbjuda med surkorv, hästkorv, saltad vildsvinskinka, smör, kokta ägg, bröd, äpplen, smör och äppelmust. Hästkorven kunde också med framgång stekas med skinkan och en rå lök. Lagom tills att kaffepannan kommit på elden bröts samkvämen utav dämpade knallar och kanoners dån. Vi tuggade ur, spottade i marken och lät kaffepannan stå kvar i elden. Kriget var över oss.

Frukostera nogsamt inför en hård dag.

Med lätt packning och gevär smög vi oss ut till stora vägen och lyssnade på det intensiva skjutandet. Det var uppenbart att det kom från posteringen vid svenska lägret. Trots Källs kikare, som han stulit i någon tysk adelsknös kuriosakabinett i Sachsen, var det svårt att urskilja figurerna ett par hundra steg längre bort på vägen mot posteringen.  Hur många? Är det streltserna igen? Avancerar de mot lägret?´
Käll blickar mot horisonten i sin grumliga grunka.

Vi kunde åtminstone konstatera att de var upptagna av de svenska styrkorna vilket gav oss möjligheten att bränna dem ordentligt i ryggen med våra långskjutande studsarkulor. Vi avancerade närmare tills vi kommit på tvåhundrade stegs avstånd. Från knästående avfyrade vi våra vapen och inväntade avsedd effekt.

På långt håll kan det vara vem som helst.

Vi fick rappt svar på våra spörsmål när de bryskt blev omskakade av vår eldgivning. Uppenbarligen förstod de också någorlunda vilka de hade att göra med. Från de ryska styrkorna hördes ett efterlängtat erkännande:

-”Drabantski!”

Det är svårt att föreställa sig den djupsvarta skräcken som nu kramade den svettiga musten ur ryska hjärtan. Fängslade mellan svenska muskötmynningar och dragonska skyttar. Ryssarna valde det säkra för det osäkra genom att backa, mot oss. Detta var inte bångstyriga streltser utan Peter den Stores fruktade linjeinfanteri som nu taktfast avancerade i rask takt mot oss. Denna vandrande köttorgel var vi inte särskilt intresserade av att möta på öppet fält varpå vi slängde några skott mot den för att reta den, locka den och tvinga den in i en trång passage med träd på båda sidor.

Rostiga rör smäller lika gott såsom blanka. I svavelrökens skumhet anas ryssen.

Ryssen pressades på av de förföljande svenska soldaterna och de gick snart i saxen. Likt helvetiskt eld brölade kulorna fram från våra gömslen mellan stock och sten. En ny sorts svaveldoftande dimma fyllde passagen och plågoskriken från sårade ryska strupar steg mot skyn. För att inte bli nermejade av vårt infanteri piskade de ryska befälen på de kvarvarande soldaterna att trycka sig igenom vår flaskhals. Deras moral var inte bruten ty jag själv fick erfara hettan från köttorgeln när den radade upp sig och tömde sina kamrar på 50 stegs avstånd, men en fotdragon är svår att träffa i sitt rätta element. Mitt under debaclet krånglade Källs bössa varpå han hastigt utan särskilda verktyg fick byta flinta samtidigt som kulorna ven kring oss. Med hjälp av en bredbladig kniv lyckades han lossa läppskruven och lösgöra den söndriga flintan ur flintfodrets fasta grepp och snart kunde han avlossa nya skott mot fiendens led.

Befälen nöjda med resultatet av den illistiga manövern.

När ryssarna flytt fältet kunde vi sammanstråla med påtryckarna som var mycket nöjda med insatsen. Nu fick vi också reda på att ryssarna marscherat förbi vårt läger medan vi ätit frukost. Då kom vi att tänka på att kaffepannan stod och väntade på oss i lägret varpå vi lovprisade befälets snille och strategiska skicklighet och begav oss till lägret för att dricka kaffe.

Kaffe.

Kaffe…

…och kaffe.

När alla fått en styrketår fyllde vi våra ränslar, räknade våra papperspatroner och våndades över våra onda fötter. Vi konsulterade vår handgripligen påfyllda karta som skulle få vilken som helst av de tyska, mest skeptiska kartograferna och lantmätarna att gråta av glädje. Vi beslutade oss för att patrullera vägarna söderut för att försöka finna ryssarna och locka dem i slag med infanteriet som på order skulle bege sig söderut under dagen. Upprymda av luthersk renlärighet och en smula sund blodtörst gav vi oss ut för att hitta de ortodoxa hedningarna.

Vårt fotdragonska konstverk vars innehåll gav oss möjlighet till taktiska krumsprång.

På vår vandring söderut blev vi genast misstänksamma mot var vägkrök, ruin och buskage. Var streltserna befann sig visste ingen och var ryska infanteriet tagit sårlega visste ingen. I sedvanlig ordning skickade vi ut vår särskilda ryssprängare Käll att söka igenom byggnader och buskar efter minsta lilla kosack.
Lämningar efter ännu en framgångsrik kirskålsodlare som dukat under för den ryska plågan.

Vi fortsatte vårt gebit att undersöka de skogarna och fälten längs med vägen utan att finna något av värde. I skydd av regnet slog vi läger i en av de många bodar vi tidigare besökt. Den ryska ovännen tycktes lämnat det härjade landskapet. I boden inmundigade vi vår tarvliga förning bestående av gammal salt skinka och några skrumpna vinteräpplen vi sparat. Tillvaron kändes spänd och torftig. Om vi ändå hade haft kavring och senap att förgylla vårt varande med.
Sprit i flaska, hatt i äpple och skinka på ben. Ett stilleben av krigets föda.

Lunch och klart för drabbning
När regnet stillat sig hörde vi på avstånd ljudet av taktfasta fötter norrifrån och vi förstod att vårt infanteri var på ingång från lägret. Det gav oss en smula hopp om att lättare kunna stävja ryssen. Nu började dock regnet åter strila ner i ganska omfattande mängd och vi förstod att det skulle slita hårt på moral och fängkrut. Med oss som förtrupp började vi nu vandra söderut och ganska snart hördes muskötknallar från långt håll. Våra krigarhjärtan började slå allt hårdare och vi eggade varandra och fienden genom att avlossa skott som svar för att liksom locka fienden till öppen drabbning.

  Med Guds hjälp. Den svenska truppens ankomst till vår spejarutpost.

Dock såg vi inte till någon fiende men när vi spejade runt en vägkrök upptäckte vi det ryska infanteriet på en smal väg med tät skog på vardera sida. Det var tydligt så att det inte var dom som skjutit utan att det måste ha varit streltserna som höll till ett tusental steg därifrån. Vi lämnade våra underrättelser till vårt antågande kompani som raskt delades upp i två mindre styrkor. En för att möta ryssen på den trånga vägen och en för att göra en kringmanöver på en parallell skogsväg till den väg ryssarna nu besatt.

Nu började ett fasligt motande och ett närmast eruptivt stångande mellan våra raska krigsbussar och de ståndaktiga ryssarna. I sedvanlig ordning började vår jakt på att bränna dem och stressa dem i flanken. Vi kutade mellan regnvåta tallar och tätt sly för att komma upp från sidan allt medan krutröken och svaveldoften fyllde den trånga vägpassagen. Allt eftersom ryssen backade och ökade vi takten i förföljandet och fortsatta djärvt avlossa skott inifrån skogen.
Vägen fylldes snabbt med dimma.

Där vägen ändade i en tvärgata började ryssen illa svedd få upp takten och lade musköterna och benen på ryggen. Vi väntade in vårt fotfolk och nu tog vi upp förföljandet ty vi hoppades nu att ryssen skulle gå i fällan och stöta in i vår andra avdelning som gått in på den längsmedgående vägen.
Käll slängde någon extra kula efter de flyende ryssarna.

Gud stod oss bi och mycket riktigt stod snart i ryssen illa klämd mellan våra två styrkor på den smala vägen. Ryssarna lade genast ner sina rostfläckiga vapen ty det fanns ingen tillstymmelse till hopp att klara av den svåra uppgiften att till stort manfall skjuta och fäkta sig ur fällan.
Ledare emellan mottogs ryssarnas nedläggande av vapnen.

Trots nederlaget tycktes ryssarna vid gott mod över att få kapitulera inför vår fana. Allmän gamman och segerrusig munterhet spreds snabbt bland våra soldater, vars kommisskläde var nedtungt av kyla och regn.
Segern vi trängtade efter fanns nu nästan i vår hand, endast streltserna kvar att kväsa och knacka hål på.
En tärd, men munter dragon i samspråk med en av veteranerna i vars fotspår det regnat mycket aska genom åren.

Trots det hårda regnet klickade ej mitt vapen då jag nogsamt gömt låset under rockens slag under skogsjakten. Krutet var från början ej särdeles snusmalet varför det även under torra förhållanden klickade i kräsna fängpannor, mitt lås antände det dock tacksamt utan pardon. Dock svällde träet så pass att laddstocken ej kunde fås ner i krävan och kolvlådans fack ej öppnas. Vi bar alla på känslan av att någon tömt ett stort ämbar med vatten över oss.

Nu återstod streltserna och trots begivande trötthet och allmänt mankemang i leden marscherade vi nu mot den plats där vi senast hört de påkallande knallarna. Väl ute på fälten gjorde sig nu kriget åter påmint och lagom tills de bångstyriga streltserna dök upp kunde våra väldisciplinerade musköter ställas upp i granna led och avlossa eldchocker som väl avbrände streltsernas yviga pälsbrätten. Striden för vår del blev mycket spännande då vi snabbt skred över fälten och anföll i vårt ringa antal från sidan. Bakom en hög vall övermannade vi två streltser som endast var beväpnade med bredbladiga yxor så kallade bardisher. Dessa yxor vars like vi ej finna i vårt land men kan närmast liknas vid tunna skrädbilor med blad så breda som en aln.

Svensk eld monterade snabbt ner streltsernas stridslust.

Snart började streltsernas oorganiserade hord bli allt mer desperat och och slaget gick in i handgemäng med bajonetter och blankt stål. Snart återstod endast ett fåtal som snart blev illa nedfäktade av våra vapen.

Omringad men tappert kämpande rygg mot rygg. 

De resterande streltserna togs om hand som våra fångar och segerns sötma spreds bland leden hos de våra. Det var sällsamt att kunna bese detta tappra krigarfolk vars ämbete som musketerare är nedärvt i generationer. De bar röda, fotsida och av krapp färgade kaftaner, krutflaskor hängade från bröstet och egendomliga mössor liknandes de som av finntorparna plägar användas vid kallt väder. Ett sällsamt inslag i kriget annars så glåmiga söckendag.

De egendomliga streltserna.

Denna dag skulle vi hugfästa för all framtid och minnas de svåra tiderna som svenska städer och bruk fick genomlida försommaren 1719. Ett litet slag var vunnet men för Riket kommer dessa dagar färga djupa avtryck en lång tid framöver.

Tack för denna gång.
Eder fotdragon A. Lindkvist

Slutord
Jag vill tacka mina vänner fotdragonerna för trevliga dagar men också arrangörerna Peter Holmgren och Thomas Lindell med stab för ett lyckat reenactment. Stort tack till alla andra som höll reenactmenthobbyns flagga högt under denna helg. På återseende hoppas jag innerligen.

Bilder är tagna av mig, Johan Käll, Christer Johansson, Christina Skoog-Holmertz och Dennis Isaksson. Får ej användas utan fotografens tillstånd.

Det är åter sommar på museet och det innebär en sommar för hundra år sen. I ett antal veckor blir det tvättning, täljning, ärtrör, tovning, styltor och vedhuggning. Alla de saker som förgyllde och förpestade vardagslivet för de fattiga norrköpinsborna. Det blir en hel del bakning också och på mina sommarjobbarungdomars första dag fick de baka en kaka som ett sätta att lära känna varandra och vedspisen. Somrarna är ett trevlig avbrott i den museala vardagen och hela upplägget påminner lite om att ha ett eget Edwardian farm att sköta om.

Jag ger er därför en rabarberpaj ur Iduns kokbok från 1918.

Vi behövde inte tvätta något smör men vi valde att iordningställa ett trevligt utomhuskök på en av våra tvättbänkar. Alla ingredienser till degen vägdes och blandades till en förhållandevis smidig deg. Mandlarna rev vi på rivjärn till våra fingrars förtret. Medan degen vilade i två timmar skalade vi rabarbern och bröade vår stekpanna med mortlade skorpor.

Degen pressades ut i stekpannan utan problem men själva fyllningen skapade visst huvudbry. Borgerskapets mat under det sena 1800-talet brukar vara sockerstinn men vi nöjde oss med att varva rabarberna med två dl socker istället. Sockret skulle helt enkelt inte få plats i vår paj. Med locket på var det nog så fullt i pajformen. Eftersom mina adepter skulle lära sig vedspisens alla möjligheter så hade den eldats friskt i tre timmar innan och den var därför rejält varm. Iduns kokbok tycker 1 timme på måttlig värme är lämpligt. Om vi tänkt kola hela kakan hade det nog funkat men vi fick vara betydligt försiktigare.

Efter endast 10 minuter såg kakan strålande ut, men vi efterbakade den med öppen lucka i ytterligare tio minuter. För ovanlighetens skull var också kakan jämt gräddad vilket sällan låter sig göras i denna spis. Jag tror att stekpannan hjälper till för en jämnare temperatur samt att vi eldat den hyfsat jämnvarm. Vi satte oss utanför och åt den tillsammans med vaniljsås i den ombytliga svenska väderleken.

Pajen var god, sockret kletar till rabarberna till en sötsyrlig röra och pajskalet smakar mandelkubb eller finska pinnar. Betydligt intressantare än de rabarbersmulpajer som går på inflation just nu på de svenska kaffeborden.

Glad sommar.

Alla ursprungliga och vackra spillror i vårt hus är huvudsakligen utkastade eller deformerade och ledsamt moderniserade. Det handlar verkligen om spillror, vi har ju tillfört allt gammalt i vad man närmast kan benämna som ett ålderdomligt skal. En av dessa spillror är våra dörrar varav endast tre är ursprungliga. Hur många gamla dörrar har vi tillfört? Jo, sju stycken närmare bestämt. Uppbrända är alla dessa bestialiska funkisdörrar av masonit och papp. En av de dörrar som är original finns i köket. Under masonit fanns en sen 1800-talsdörr målad i en härligt gräll guldockra på ena sidan och en svagt skinkrosa ton på andra. När dörren anfölls av funkisperiodens hela slätstrukenhet så försågs också dörren med ett instickslås med bakelittrycke istället för det ålderdomliga kammarlåset.

Nu var det dags att återkonvertera dörren till kammarlås. Ingreppen efter instickslåset var ganska stora varför nu mina skills i träslöjd nu prövades hårt. För er som läst noga på denna blogg så vet ni att jag föredrar material skapade av människor såsom tyg och järn. Trä vrider sig, spricker, har kvistar, sväller/krymper, har ojämn kvalité och kräver vassa precisionsverktyg för att bearbeta om att man överhuvudtaget ska vilja ta i skräpet frivilligt.

Behändiga verktyg som jag använt mig av är:

-Vass kniv
-Litet stämjärn
-Liten hyvel-Japansåg
-Borrar i olika storlekar varav en minst 15 mm.
-Skruvdragare eller borrsväng om man är teknikhatande, true nekrohemslöjd.
-Sandpapper
-Skruvmejsel för spårskruv samt lämplig spårskruv (använder du stjärnskruv kan du lika gärna sälja huset och flytta i en mexitegelvilla från 70-talet, du är inte värdig ett gammalt hus).
-Vinkelhake och penna
-Trälim
-Tvingar

Utöver detta behövs några stycken bitar kvistfri furu.

1. Rita ut en tilltänkt tillsnyggning av hålet så att det blir bra raka linjer. Det är lättare att tillverka en fyrkantig bit än att anpassa sig till hålet. Gör detta på båda sidor.

2. Snygga till hålet med kniv och stämjärn.

3. Passa in en träbit där låskassetten har suttit. Försök att få så bra passform som möjligt och slå sedan in den med lim.

4. Passa in träbitar i hålen. Se till att dessa ligger an mot kassetträbiten. Det är bra om bitarna sticker upp lite. Detta tas bort senare.

5. Limma alla tre bitar och fixera med tvingar.

6. När limmet har torkat tar du en hyvel som förhoppningsvis är lite vass. Min var rätt slö eftersom min Tormek inte är hemma. Men det gick ändå. När det är hyvlat ordentligt tog jag även en slipkloss och slipade det sista. Hyvla bort all överflödigt material på alla inpassade träbitar.

7. Ta nu ditt tilltänkta kammarlås och måtta ut var det ska sitta. Sen tar du och borrar nya hål. Det är lätt att det fläks ut osnyggt på baksidan om man inte håller mot med borren. Lyckligtvis kan det komma att döljas av en nyckelskylt. När hålet är borrat tar man stämjärnet och mejslar försiktigt ut för nyckeln. Jag var sådär försiktig uppenbarligen men det gör inget eftersom det döljs under låsplattan. Så talar en äkta bönhasare….

8. Passa in låset och skruva fast det i dörren med spårskruv.

9. Jag lyckades flisa ut en bit på baksidan men med lite lim så gick det rätt bra. Det ska sitta en nyckelplåt i nyckelhålet men trots att jag har en liten hög med kammarlås så finns inga nyckelskyltar hemma.

Nu är hålen lagade och nu återstår det tråkiga arbetet att skrapa iordning dörren något, spackla spikhål efter masoniten och måla. Det är så ointressant att jag inte orkar skriva om det.

I övrigt

Jag har bevistat Persmässemarknaden i Gamla Linköping i helgen. Det är tredje gången som jag är där och andra gången med 1800-talets jakt i fokus. Det är en liten och behändig marknad på nära håll. Jag visade upp jaktvapen och tillbehör från 1800-talets första hälft. Särskilt för denna år hade jag med mig en rävsax som man kunde utlösa och en rävtana som väckte många välbehövliga frågor kring våra förfäders jaktetik.

Det var åter dags öppna upp den rika skatt som går under namnet Iduns kokbok från 1918. Efter det att mina sommararbetare med bravur kunde färdigställa Iduns rabarberpaj var det nu dags för Iduns Äppelkaka med äggstanning.

Vi blädrade igenom många pajrecept från sekelskiftet 1900 och kunde konstatera att väldigt många är bakade med hjälp av doppat vetebröd. Istället för att göra en pajdeg används bröd som spannmålsbaserad fyllning. Brödet är  vanligen vitt bröd som doppats i någon sörja och sen stekts. Bruket verkar mest ha överlevts i formen av fattiga riddare.

Receptet bryter tydligt mot den konventionella pajkaksidén genom att inte använda någon deg, ha äppelmos istället för äppelskivor och sen äggstanning på det.  I receptet kan även äppelkompott och sultanrussin användes. Vi köpte oss en limpa billigt vetebröd som vi skar upp i skivor och sen tog loss kanterna på.

Dessa brödbitar doppade vi i en blandning av mjölk och ägg. Jag stekte dem i ordentligt med smör på spisen tills de fick färg.

Vi tog dessa nu mycket flötiga och saftiga brödbitar och placerade dem i en bröad stekpanna. Det var lite svårt att förstå exakt vad Idun hade i åtanke när det kom till dispositionen av brödet och äppelmoset men vi prövades oss fram.
När väl äppelmoset och brödbitarna gift sig med varandra dränkte vi dem i den sockrade äggstanningen. Det såg helt klart ut som en helt annan slags äppelkaka. Vi skjutsade in den i ugnen. Jag valde att bevaka kakan noga samtidigt som jag förkovrade mig i Mathilda Langlets högborgliga syn på barnuppfostran, lämpliga nöjen och kakrecept.

Bevakningen gav resultat och kakan såg fantastisk ut. Äggstanningen hade stelnat fint och hela kakan andades hantverksmässighet.

Hur smakade den då? Det korta svaret på frågan är ägg. Äggstanningen och äggblandningen som bröden var doppade i liksom smälte samman till en enhet. Det var svårt ibland att urskilja vad som var mos och vad som var bröd, trots att kakan var fast i formen. Det drar något mot en ostkaka utan mandel med något extra ägg i. I min mening var den inte supergod men inte heller äcklig. Gillar du ägg är detta pajen för dig.

Vi bjöd frikostigt på pajen bland mina arbetskamrater. Alla gillade den, eller åtminstone gjorde sken av det. Vår byggnadsantikvarie tyckte att den påminde en hel del om tiramisu, fast utan sprit. En frikyrklig tiramisu kort och gott.

Liljerum den här morgonen vid 7-tiden.

Ganska direkt efter att vi flyttat in i Liljerum rev vi ner balkongräcket från vår balkong. Det var några år sen och sen dess har vi levt utan balkongräcke. Jag har använt den närmast klippavsatsliknande området på huset till att skaka mattor. En sådan lyxartikel som så många husägare och lägenhetsinnehavare trånar efter har vi knappt använt på dessa år.

Där till vänster ser ni den gamla balkongen, smutsigt infärgad med alger. Genom dess virke kunde man med lätthet trycka sitt finger. Man blir också påmind om att det faktiskt hänt en del på dessa år, kul för mig!

Nu blev det äntligen ordning då jag tillsammans med min mor och far tog tag i problemet. Efter att ha kuskat runt bland bygghandlarna i jakt på rätt dimensioner hamnade vi som vanligt ute i skogarna utanför Skärblacka på Mårhults såg och hyvleri. Jag lovade mig själv ännu en gång att inte vara otrogen mot detta heliga trätempel där alla sorters trävaror finns till rimliga pengar.

Med risk för att bli balkongjägare. Utsikten är väl värd ett räcke.

Jag sågade spjälor, mor målade och far tillverkade de olika sektionerna som tillsammans utgör balkongräcket. Räcket följer samma färgskala som huset med Falu rödfärg ljus och grå linoljefärg 2% grön umbra.

Balkong är svårt på gamla hus, för ett tag sen kom jag över ett foto på ett hus från sent 1800-tal med en liknande balkong fast den var belägen ovanpå en glasveranda. Det irriterar mig att jag inte hittar fotografiet nu eftersom det var en rätt bra förlaga. Den här typen av balkonger förekommer undantagsvis på äldre hus. Ofta är balkongerna över en entré och beroende på husets konstruktion är balkongen på olika ställen. På salsbyggnader har ofta balkongen tak eller är inglasad. Vår balkong är på en sen utbyggnad i en vinkel mot trapphallen. Hade vi varit purister hade vi byggt om utbyggnaden och skippat balkongen. I Gård och Torp gavs ett bra mer byggnadsvårdsriktigt förslag men det byggde på att balkongen var byggd på hallen, till skillnad från vår balkong som är direkt över gamla pannrummet och tvättstugan. Det hade varit käckt med en inglasad tvättstuga men knappast praktiskt och i vårt fall knappast ekonomiskt försvarbart.

Ur Gård och torp.

I vilket fall har vi nu ett balkongräcke och det känns fantastiskt att få hänga där. Men nu återstår att åtgärda taket på balkongen. Balkongen är överdimensionerad och skjuter ut som ett fult brätte från väggen. Vi har dimensionerat räcket efter husväggarna varför vi planerar att såga bort det utskjutande taket då det ser klumpigt och ännu mer otidsenligt ut. Det får dock bli i framtiden, nu ska vi njuta av balkongen trots dess brätte.

Det utskjutande taket och en kaprifol som bestämt sig för att vi ska behålla vår gamla löst förankrade åskledare.

Den svenska nationella identiteten blöder ut på gatorna.

Ingen färg är väl så traditionstyngd i Sverige som den röda slamfärgen. Idag synonymt förknippad med Falu rödfärg. Traditionellt sätt så har betydligt fler gruvorter och bruk producerat det röda pigmentet som hamnat på våra hus men Falu Rödfärg kom att på sikt totalt dominera marknaden. I slutet på 1600-talet började allt fler trähus i Sverige i rödfärgas men det dröjde länge innan det blev ett allmänt förfarande. Det har inte alltid handlat om estetik och fåfänga hos Sveriges allmänhet utan även av praktiska skäl. På grund av att Sveriges otaliga bruk under 1700-talet i princip eldade upp varenda pinne och kotte som fanns i den allt mer utglesade skogen fanns det starka motiv från statens håll att se till att de existerande trähusen stod så länge som möjligt. Vetenskapsmännen upptäckte att den röda färgen hade konserverande egenskaper på träet och genom diverse förslag, premier, påtryckningar och påbud såg man till att fler hus målades. Exempelvis år 1747 skulle alla trähus i Åbo rödfärgas. I och med att fler hus panelades och en  penningstark ekonomi växte fram bidrog det till att allmogen under 1800-talet började måla sina hus allt mer.

Koka egen färg
Idag kostar en hink med 10 liter Falu rödfärg ljus en bit över 700 kr. Den ljusa nyansen är dyrare än den vanliga fula mörka rödfärgen. Det är inte helt konstigt att många målar sina hus med billiga, mörka och fula rödfärger och att deras hus sen ser ut som rödsvullna blåmärken efteråt.

Varför då inte koka slamfärg själv och spara en massa pengar?

Jag fick ca 25 kg rödfärgspigment från en vän som kokade till färg till sitt garage. Nu tänkte jag att det var dags att pröva lyckan själv. Kokningen är så pass enkel att företa att det faktiskt är värt det.

Pigment, tändstickor och järnvitriol.

Det går att finna mängder med olika recept men i min medelklassmässiga nervositet så använde jag mig av Gysinges recept som är något blaskigare än de övriga recepten. Jag tror inte det är så noga egentligen, blir färgen för tjock är det bara att spä den när man ska måla.

En sådan här färg innehåller ett fåtal ingredienser, vanligen vatten, järnvitriol, rödfärgspigment och mjöl. Jag valde att köpa vetemjöl då min lokala kvarn i Söderköping bara hade grovmalet rågmjöl hemma. Hellre ett ekologiskt och närproducerat vetemjöl än ett okänt rågmjöl från ICA. En del hävdar att rågmjölet är mögelbeständigare än vetemjöl eftersom det är surare men skillnaden är troligen marginell. Sen kan man hävda det historiska argumentet för att använda rågmjöl då det är troligare att det användes förr då det var billigare och kunde odlas i hela Sverige. Jag är medveten om denna problematik men orkar liksom inte bry mig. Falu Rödfärg använder vetemjöl vet jag dock. Göran Gudmundsson may hunt me down for this blasphemy.

Stadsantikvarie Hanna gladeligen rörde i grytan en stund.

Gysinges recept:
8 liter vatten
0.33 kg järnvitriol
0.4 kg rågmjöl
1.28 kg pigment

Koka upp vattnet. Lös järnvitriolen i vattnet och rör sedan ner mjölet(gärna löst i lite av vattnet så det inte klumpar sig). Låt koka upp och koka ca 15 minuter. Tillsätt därefter pigmentet och koka i 4 timmar under lock. Rör då och då.
(Det här är ett recept som är nedskalat i proportioner gjort av från Ekenäs gårdsbloggen som jag förstorade upp till 40 liter vatten.)

Så fort man springer iväg några minuter kokar det givetvis över vilket förklarar den gulaktiga sörjan på marken.

Själva kokningen är enkel, vad som skiljer Gysinges recept från andra är koktiden. I gamla recept räcker det med att koka färgen i någon kvart medan Gysinge framhäver att fyra timmar är lämpligt. De hävdar att det är för att mjölets kvalitéer inte kommer till sin rätt annars.

Kokningen tar tid, bara uppkoket tog nog över en timme när man som jag hade 40 liter vatten. Det ger dock tid till annat som att grilla korv.

Resultat och kostnad
Det blev dryg 30 liter färg när det kokat färdigt. Kostnaden för färgen i material blev total 110 kr plus 135 kr för riktiga 10-litershinkar  jag köpte på Byggnadsvårdsbutiken. 245 kr för 30 liter är argument nog att göra det själv, men betänkt noga att pigmentet tillkommer om du inte som jag fått det gratis. Falu Rödfärg säljer inte längre pigment till privatpersoner så just nu vet jag inte hur man köper pigment men det går säkert att lösa på ett tillfredsställande sätt.

Jag borstade av en del av museet och provströk färgen och det ser ut att bli en bra kulör, något mörkare än Falu ljus.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.

Birgitta Conradsson och Jane Fredlunds bok Köket förr i tiden. Köpte på loppis och blev positivt överraskad, Ica-förlaget gjorde många bra saker under 70-talet. Bra inblickar i den svenska kökskulturen under 1700-1800-talet.
4 durkslag av 5.

Westernserien Hell on Wheels första säsong. Brutal, skitig och faktiskt klart sevärd. The Swede torde vara en av de bästa rollkaraktärerna någonsin.
4 Grisvoldrevolrar av 5.

Undantagsvis hamnar ibland vapen i samlingen som saknar kolvlådelock. Kolvlådan är ett litet förvaringsutrymme för fetlappar, tändhattar och inte alltför sällan fladdermusvingar, likkistspik, oblater och ormskinn förvaras. De sistnämnda föremålen för att säkerställa jägarens jaktlycka och förhindra ondsinta personer från att ta döden ur bössan. Saknas locket till denna låda sänks värdet på vapnet och det ser tråkigt ut med ett gapande hål i kolven. För att råda bot på åtminstone utseendet bestämde jag mig för att skriva en liten smalspårig artikel om hur man med enkla verktyg tillverkar en ny. Jag hoppas artikeln också kvalar in till DM i smalaste svenska How-to-artikeln.

Nödvändiga verktyg
-Vass slöjdkniv
-Penna, sax och styvt papper
-Japansåg eller modellsåg
-Sandpapper 280 och 120
-Smalt stämjärn
-6 mm skölpjärn
– Samt eventuell karvsnittskniv.

1. Val av trä
Bössan som saknar kolvlåda är en mycket ovanlig bössa tillverkad av den ganska okända smeden Sven Hallgren (verksam under 1700-talets mitt i Norrköping). Kolven är i betsad björk och därför blir locket av samma material. Jag tog ett rakvuxet vedträ som utgångsmaterial. Många vapen har kolvar i ex alm.

2. Design och framklyvning av ämne.
Du ska välja en design baserat på liknande vapen. Jag tog fram olika lock från andra samtida vapen som referens. Mitt val föll på locket till höger som kommer från en bössa av Norrköpingsmästaren Peter Utterberg. Rita av formen på träbiten och såga av den i rätt längd.

Du ska ha en bit utan kvistar och det är underbart att klyva ett ämne som verkligen är rakt. Jag använde en kniv och ett annat vedträ när jag klöv. Med denna kvalité på träet kan man gott klyva mycket nära den tjocklek som locket ska ha.

3. Sågning och framklyvning av övre locket.
Framtill på locket ska en tunga skjuta fram men undertill ska en klaff snidas fram som passar i de spår som finns i kolvlådan. Gör en märkning för kolvlådans längd på träbiten och såga sen ett snitt så djupt som spåren är i kolvlådan. Klyv bort det som är framför klaffen.

4. Grundläggande formgivning och bearbetning.
Ta kniven och börja grovt välva locket och forma tungans form.

5. Börja passa in klaffen i kolvlådan.
Detta är det svåraste momentet i arbetet. Börja med att göra en pappersmall som du kan skjuta in i kolvlådan. Klipp till den så att den skjutas in utan problem.

Därefter applicerar du mallen på klaffen och ritar ut hur formen ska se ut. Därefter ska du börja skära ut formen med hjälp av kniven. Det räcker gott med en kort, vass slöjdkniv. Början med att skära ut formen på klaffen så att det blir rent och snyggt, sen kan du börja skära in från sidan så att du får det snedställda spåret in i lådan. Detta kräver lätt hand på kniven och noggrannhet. När du kommit en bit på väg ska klaffen se ut så här:

Nu kan man börja trycka in locket i spåren. Med vaksamt öga går det att se på träbiten var kolvlådans trä tar emot. Långsamt får du då ta bort material tills hela locket går att skjuta in. Det är lätt att träbiten suger fast ordentligt i kolven så var lite försiktig. Det gör inget om träbiten är lite för lång då är det lättare att anpassa den i längd.

6. Putsa ovansidan.
Med slipkloss och grov papper kan du nu forma ovansidan av locket till önskad form. Se till att den blir helt slät och far försiktig när du slipar den framskjutande tungan så att du inte sabbar formen. Har du en antik förlaga så ha den till hands, ofta är locken eleganta utan grova kanter.

7. Avsågning och avfasning.
Skjut nu in locket i kolvlådan och märk ut var locket ska sågas av.

Änden på locket ska vara avfasat i de flesta fall. Märk ut med penna och gör avfasningen med en kniv, avsluta med sandpapper.

8. Snida kanten.
På min kolvlåda vill jag ha en markerad kant som löper längs med lådlocket. På originallocket finns två skurna spår men jag nöjer mig med ett då det är en lite enklare bössa som locket ska sitta på. Märk ut var spåret ska vara med en penna som på bilden ovan.
Här krävs det att hålla tungan rätt i mun. Nu skär du grunt och rakt där du ritat, gärna med karvsnittskniv annars med den vanliga kniven. Snittet ska skäras 90 grader med träet.

När snittet är gjort ska du vinkla kniven så att du få ett V-format skär mot snittet. Försök att skära noga och distinkt.

När du skurit ett spår, vinkla kniven mer och skär bort mer mer material tills du får något som ser ut så här. När är det  en klar markerad kant men notera att du ska nästan bara skära bort trä på den sidan som är mot lockets mitt.

9. Forma greppet.
På locket finns ett dekorativt tumgrepp som kan se ut på olika sätt. Ibland är det väldigt enkelt med simpel fördjupning medan det ibland är ett avancerat ornament. Jag ska utgå från förlagans utskjutande räfflor. Rita och designa med pennan hur det kan se ut.

Skär ut konturerna med skarvsnittskniven. Dessa konturer kommer verka som ett stopp i nästa steg när du skär med den smala skölpen mot ”pluppen” eller vad vi nu ska hitta på för namn. Forma gropen lungt och metodiskt med skölpen och skär rent i ibland runt pluppen med kniven.

Rita ut de utskjutande räfflorna i den nu renskurna gropen.

Skär ut räfflorna med skarvnittskniven försiktigt. Gör v-formade snitt som blir djupare mot pluppen.  Snygga till räfflorna så att de ser ok ut. Finputsa dem senare.

10. Spåret för kolvlådans låsning.
Undertill ska det finnas ett spår där en bladfjäder ska sitta som ska låsa kolvlådan på plats. Det spåret ritar du ut, ca 5-6 mm bred. På originalet syns det att det inte är den ursprungliga pladfjädern utan en senare, enklare som spikats på plats.

Skär längs med linjerna och gröp ur med det smala stämjärnet tills spåret är lika djupt som klaffen.

11. Finputsning
Ovansidan är nu färdig för att finputsas. Jag använde mig av 280-paper. Jämna till alla vassa kanter. Vik pappret och putsa mot de skurna kanterna. På ovansidan ska locket  vara välarbetat, spår av verktyg ska putsas bort, däremot kan det vara ruffiga på undersidan eftersom det inte syns.

12. Träarbetet färdigt.

Nu är kolvlådelocket nästan färdigt. Beroende på vilken färg du har på bösskolven ska locket betsas. Vad som också kvarstår att göra är att tillverka bladfjädern som låset kolvlådelocket. Jag hade gärna velat smida fjädern men kommer nog ställa mig med fil och rondell slipa fram det. Förhoppningsvis också förklara tillvägagångssättet i ett senare skede.

Lycka nu till att åtgärda dessa skamfläckar på era jaktgevär och fotjägarstudsare.
Dags för semester.

Den här texten är ett exempel på hur en liten sak kan skapa en större historia, tjäna som objekt för en större forskning eller hitta nya infallsvinklar på ditt historiska medvetande.

Det hände sig att jag köpte ett antal vapen från en bekant i Norrland. Jag ville ha en lodbössa han hade i sin ägo och jag passade samtidigt att köpa en del mindre smickrande vapen som jag tänkte kunde vara lämpliga att ta med på Jönköpings allmogemarknad 14 september. En av dessa bössor var ett sammansatt stycke skrot av blandade militära och civila delar. Sidobeslaget fångade min uppmärksamhet då det bjöd på en osedvanligt trevlig regementsinskription.

2 LGR : 1 C NO 68

Med hjälp av denna inskription ska jag nu med lite visa hur jag trängde mig in i historien som gömde sig bakom. Med lite kunskap och enkelt detektivarbete går det faktiskt att lära sig nya saker.

Många militära vapen har adresser som visar vilket regemente eller rote som vapnet tillhör. Den här adressen är helt specifik, 2 Livgrenadjärregementet 1 Companiet Nummer 68. Andra livgrenadjärregementet var ett svenskt infanteriförband som fanns mellan 1816-1927, beläget i Linköping. 1791 slogs Östgöta kavalleriregemente samman med Östgöta infanteriregemente och bildade Livgrenadjärregementet som senare delades i två 1816, första och andra livgrenadjärregementet. 1928 slogs de åter samman. Till 1922 var övningsplatsen Malmen i Linköping. Andra livgrenadjär var ursprungligen ett kavalleriregemente men som sedermera under slutet av 1700-talet blev avsuttna och omorganiserades till infanterister. Prägeln som kavalleriregemente höll sig emellertid kvar som en het potatis i regementet men lugnades något när de upphöjdes till Liv- och hustrupperna vilket trots allt gav hög status till det nybildade regementet. Även efter delningen 1816 fanns det önskemål att åter göra andra livgrenadjärsregementet till kavalleriregemente, det hände dock inte.

Sidobeslaget till m/1815  i sitt naturliga tillstånd på två militärt moderniserade varianter 1815-45 0ch 1815-49.  Som synes är dessa omärkta, var de tjänat är omöjligt att fastställa.

Soldaten var alltså med i första kompaniet och hade rote nr 68. Genom att söka igenom soldatregistret som finns online går det att hitta vilka soldater som varit kopplade till roten. En rote är den minsta administrativa enheten i det som yngre indelningsverket som vi hade i Sverige 1682–1901. I soldatregistret samlas alla de rotar och soldater i ett register som är sökbart. Genom att söka på regementet och rote 68 fick jag snart fram att torpet går under aktnr AL 01-0068, dvs Andra Livgrenadjärregementet första kompani rote 68. För att smalna av sökningen till de många namnen som dyker upp tittar jag främst till låsplattan. Beslaget kommer med största sannolikhet från den standardiserade musköten modell 1815 (förkortat m/1815) som har dessa L-formade sidobeslag. Musköten antogs år 1815 men anger inte vilket år den är tillverkad. Jag har sett m/1815 musköter som tillverkats ända in på 1830-talet. Tillverkningsåret brukar vanligen vara stämplat på pipans undersida. Nu har jag ingen pipa att gå på vilket skulle ha underlättat valet av soldater. Musköterna hade en lång brukningstid och det stora flertalet av m/1815 musköterna moderniserades under 1840-talet och konverterades från flintlås till det mer moderna slaglåset. Detta är så kallade förändringsmodeller (mängder av varianter förekommer under olika tider), dessa går under namnen m/1815-45 och m/1815-49. En del var i bruk långt in på 1860-talet då byttes så sakteliga ut mot modernare räfflade gevär och senare patronladdade gevär. Här kan vi alltså anta att samma musköt kan ha tjänat flera soldater , rimligtvis under tiden ca 1816-1870.

Jag tillsammans min 1815-49:a och en 1815-45:a. I korta stunder har jag ägt otal varianter såsom 1815-20 och 1815-48. Vapnen specialiserades och moderniserades för särskilda truppslag.

Med hjälp av denna vapentekniska gallring återstår tre rimliga personer som kan ha brukat musköten i fråga.

Nils Pistol f. 17800000-d. 18271115
Antagen 1810 Avsked 1824

Anders Patron f. 17970323-?
Antagen 1824 Avsked 1840

Anders Petter Skott f.18151127-d. 18850311
Antagen 1841 Avsked 1872

Herr Pistol, Patron och Skott alltså, låter som ett riktigt banditgäng.

Andra livgrenadjärregementet fick snabbt ut sina nya 1815-musköter, hela regementets muskötarsenal uppdaterades kvickt i och med den nya modellen. De skickades från Jönköping och ersatte en brokig skara av olika muskötvarianter. Troligen fick Nils Pistol en modern 1815-musköt ganska direkt efter han blivit antagen och det är troligt att både Anders Patron och Anders Petter Skott nyttjade den.

Var ligger då rote 68? Var bodde och verkade dessa soldater? Roten tillhör Smedby i Tingstad socken utanför Norrköping. Smedby är idag en villaförort till Norrköping varför platsen idag är bebyggd med andra hus. Genom att titta i lantmäteriets kartsamlingar hittar jag i storskifteskartan från 1759.  Skatterusthållet nr 68 förfogar över allt märkt med B.

Bilden är inte så bra eftersom den är printscreenad från Lantmäteriets hemsida. Se den bättre här.

I skiftesprotokollet finns mer info om rotefastigheten för den som letar. Detta är dock något tidigare än perioden som avses för muskötens användande. Det statueras i vilket fall att det rusthållet heter Mellangården. Att det kallas rusthåll är för att det var då en kavallerist som bönderna underhöll, rotar rör i strikt mening infanteri och truppslag som inte är till häst. Avgifterna och organiseringen skilde något beroende på om man underhöll en knekt eller en kavallerist. Av ovan nämnda anledningar blir efter 1791 Andra livgrenadjärregementet avsuttna och rimligen blev rusthållet en vanlig rote.

Källa lantmäteriet.

Till sist
Jag tycker den här typen här typen av historieforskning är spännande. Att börja med något mycket oansenligt för att låta källmaterialet växa fram med enkla medel. Forskningen har ju egentligen bara början, arbetet kan fortsätta med mönsterrullor, rusthållarinspektioner, djupare kartundersökningar och platsundersökningar. Samma arbeta går att göra med exempelvis familjebiblar eller klotter i psalmböcker.

Det finns också en intressant personlig tvist i denna historia. Det är närmast osannolikt att det går att köpa hög skrot från Norrland som visade sig innehålla något som direkt går att härleda till Smedby, en numera stadsdel där min fru växte upp. Hur många rotar fanns det i Sverige och vad är chansen för att stöta på något så lokalt? Vad som också är fascinerande är att en samlarkollega till mig har en musköt m/1815 med märkningen 2 LGR : 1 C NO 71. Det är mycket nära 68 och det är troligt att musköterna burits sida vid sida på vägen till övningsfältet vid Malmen.

Källor
Lantmäteriet Skifteskarta för Smedby 1759. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=9&sd_base=lm05&sd_ktun=0001n9cw&mdat=1292537687

Soldatregistret http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/default.sv.aspx

Nilhlen Nils (1949) Infanteri och Kavalleri i Svenska armén genom tiderna. Skånetryckeriet 1949.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Ulf Malmros Tv-serie Silvermannen. Liksom Rapport till himlen ett intressant och stundtals bisarrt tidsdokument då regissörerna på SVT hade stor budget och otyglad fantasi.
3 tv-historia av 5.

Jean Hermanssons bok Nere på verkstadsgolvet. Ett klassiskt etnologiskt porträtt från 1971 som skildras metallarbetarnas vardag vid bruken. Nyttigt att läsa för den som tyckte folkhemsverige är det bästa som funnits. Fantastiskt foto bör tilläggas.
4 bruksdöder av 5.

Pöbelallmogen mobiliserar för att göra processen kort med höga herrar, brukspatroner och ståndsriksdagens mörkermän. Må nationalbeväring och stadsvakten skära tänder när vi vadar i det blåa blodet som färgar kullerstenen.

September betyder allmogemarknad i Jönköping och för i år var det dags att återskapa marknadsknalle från 1800-talet. Jag byggde på förra årets koncept att agera vapen- och jakttillbehörshandlare men med mer av allt. Mer bössor, kruthorn och pinaler. I år hade jag en vapenkrämarassistent i form av Samuel som tappert charmade folk och fä. Tillsammans utgjorde vi stadens hårdaste duo.

Vårt enkla marknadsstånd dignade av alla de godsaker som varje kräsen jägare och vapenfetischist kan behöva. Lodbössor, armemusköter och vackra jaktstudsare och bland tillbehören fanns krut, kruthorn, hagel, kulor och förladdningar.

Bland mina kunder kan räknas alla sorter, precis som Saab och Bofors säljer jag gladeligen vapen till vem som helst som viftar med pengar.  Här har fru Furå köpt en liten tvåpipig pistol att kunna värja sig med och herr Furå en alldeles ny sabel.

I övrigt var det en trevlig marknad som jag som hastigast fick småspringa igenom i jakt på korv, enbärsdricka och chokladkulor. Ibland önskar jag att jag skulle få se mer av marknaden med all teater och spel och djur och fart. Oxkärran var på plats, liksom loket. Nytt för i år var bland annat en tunnbindare men också husarer red gatorna ner i manöver. Här ses de flyende allmogeuppbådet.

På plats var så klart också alla hemslöjdsfanatiker och hantverksnördar. Ifrån backstugor, finntorp, flumkollektiv och folkhögskolor samlas de varje år på marknaden för att helt enkelt vara stiligast.

Väl mött nästa år, tack för ännu en trevlig marknad.

Nu gäller det att spotta i nävarna och börja sälja av lite överflödiga bössor.

Inför hösten är det läge att se över sin vedspis eller den vedspis du tänkt installera i ditt hus. Jag har tidigare skrivit den mer avancerade artikeln i ämnet som även behandlar demontering av vedspisen. Den här artikeln handlar mer om en lättare men välbehövlig uppfräschning av en vedspis i ett sådant skick som man ofta stöter på. Vedspisen har stått i en källare i ett hus som numera är rivet.

För att få fart på den här vedspisen behövs:

-Dammsugare
-Ficklampa
-Spislera
-Reservdelar
-Pannkitt
-Stålborste för vinkelslip eller borrmaskin
-Spissvärta och terpentin
-Pensel och trasor

Rengöring och inspektion
Innan du sätter igång med arbetet bör du fråga dig om det är värt att göra iordning vedspisen. Det krävs att du gör en enkel bedömning. Syna utsidan först och leta efter sprickor, hål och liknande. Det är inte lätt att svetsa i gjutjärn men det går om du får tag på en duktig svetsare. Insidan är alltid skitig, fylld med sot, skräp, döda möss och alltsköns skit och det är svårt att kolla insidan på spisen. Raka ur allt smuts och dammsug ur så gott du kan. Jag gjorde ett mycket stiligt munstycke till min dammsugare medelst vävtejp och rör.
Dammsugning färdig och nytt brännjärn på plats.

Inne i spisen ska du vara vaksam på vad som fattas och vad som är trasigt. Det som ofta slits i järnspisar är cisternjärnet och brännjärnet, det är de järndelar som sitter på eldstadens sidor. Brännjärnet är skyddet mot ugnens vägg, cisternjärnet skyddar spisen yttervägg. Om dessa delar är hela är det inget att bry sig om men om de är trasiga eller spruckna ska de bytas. I min spis saknades brännjärnet och på bilden ovan ses det nya järnet på plats (här beställer du nya delar).

Rostavlägsnande
Det värsta delen av renoveringen väntar här. Det är här som du får rostpartiklar i hela din verkstad. Plocka bort alla lösa delar såsom luckor och spisringar. Jag föredrar stålborsthuvud på vinkelslip då de är mer effektiva men trissa på borrmaskin går också bra. Har du för självskadebeteende tar du fram en vanlig stålborste och borstar och borstar och borstar. Ta på dig hörselskydd och munskydd och kör igång. Rengör också ringarna. Avlägsna all lös rost, det räcker oftast.

Ny spislera
För att skydda ugnen och få en jämn temperatur i spisen behövs ett lager spislera på taket av ugnstaket. Det är en eldfast lera med järnspån i som armering. Gör rent ugnstaket och montera brännjärnet på plats. Blanda leran som det står på förpackningen och lägg ett jämnt, snyggt lager på hela taket. Har du möjlighet att ta bort förgreningsplåten mellan spisplattorna så är det lättare att komma åt.

För att leran inte ska spricka ska leran inte ligga an mot brännjärnet som gärna rör på sig i värmen från elden. Skär därför med en tunn kniv mellan järnet och leran så de inte limmas ihop.

Tätning
Om du vill täta lite extra i fogarna mellan väggplåtarna kan du dra tunna strängar med pannkitt i skarvarna. Det ska inte vara några korvar utan dra en sträng och ta bort överflödigt material med ett finger. Mindre sprickor kan du lägga igen med pannkitt.

Slutfinish
Nu kommer den roligaste delen, det är här du kommer svärta ner dig själv och din verkstad. Det är dags för spissvärta. Vänta med att montera tillbaka alla luckor, det är lättast att komma åt med spissvärtan utan. Det lättaste sättet att applicera svärtan är enligt mig med pensel. Det kräver att du spär ut svärtan med terpentin. Med penseln kommer du åt i alla skrymslen istället för att krångla och kladda med en trasa. Däremot kan du efterpolera med en trasa så blir den lite svartglansig.

Voila, iväg med dig och klyv upp den där vresiga kranen du haft liggande och börja elda.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Fabian Göranssons serieversion av August Strindbergs Inferno. Grovt och naturalistisk framställning av vår nationalklenod och psykfall Strindberg. Här får vi följa Strindbergs kamp mot sina inre demoner och ego i serieform. Trevligt och förmodligen mer lättillgängligt än att läsa själva boken.
4 psykoser av 5.

Perry Svantessons böcker/häften svenska vapentillverkare I-III. En något amatörmässig framställning om huvudsakligen svenska pistoler under 1800-talet. Ganska mycket viktig information som gärna hade fått en korr till innan tryckning. Oumbärlig för ämnet dock.
3 aledalare av 5.

”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”

-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.

Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.

Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.

Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?

I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad  omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.

1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”

I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen.  Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.

En av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.

Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor.  Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.

Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.

Kassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren

Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.

Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.

Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.

Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt.  Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.

 Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.

Nyligen slog jag till på en mycket kort men naggande läcker bössa som var felrubricerad som en pojkbössa. Det var en chansning, det kunde ju lika väl vara en avsågad bössa. Väl hemma så visade sig vara en mycket kort bössa med originallängd, svensk tillverkning monterad i en almstock. Nu började tankarna mala, vad är det för något?

Spana in den fantastiska kolvkurvan, njutbart ut i varje centimeter.

Teori 1. Pistolkarbinteorin
Första teorin som väcktes ganska snabbt var att detta är en pistolkarbin, det vill säga ett militärt vapen som framför allt under 1800-talet vinner popularitet. I Sverige har vi viss tradition av pistolkarbiner men då är det framför allt pistoler som försetts med löskolv. Egentligen finns det bara en modell som vunnit något typ av gehör inom militären och det är Helvigs pistolkarbin m/1807 som tillverkades i 400 ex. De tillverkades bland annat av gamla pistoldelar, bland annat m/1704 ryttarpistol som exemplet nedan från Probus auktioner. Piporna räfflades upp och blev alltså små studsare att använda till häst, istället för fullstora karbiner.

foto: Probus auktioner.

Min bössa är dock inte helt lik denna på många punkter. Efter att ha hört mig för bland andra kollegor så påpekades det att den skulle kunna vara en pistolkarbin för en underofficer. Underofficerarna fick bekosta sina vapen själva och var därför ofta annorlunda från den fastställda modellen. Jag tar det inte för omöjligt men underbeslag, nosbeslag och rörkor kommer från en m/1738 pistol. Bössan är ett bygge från tiden runt sekelskiftet 1800, troligen.  Sidobeslaget är av järn, möjligen från en ännu äldre karolinsk ryttarpistol. Pipan å andra sidan är civil pipa. Jag tror nog att officeren åtminstone ville ha räfflad pipa om de andra ryttarna har det.

Teori 2. Slädbösseteorin

Pistolkarbin eller slädbössa signerad David Bars. Foto:Probus Auktioner

När jag letade runt efter svenska pistolkarbiner från 1700-talet fann jag egentligen bara en träff utöver Helvigs försöksmodell. En trevlig bössa tillverkad av David Bars (född 1686, död 1759) i början av 1700-talet.  Den såldes på Probus auktioner för ett tag sen under benämningen pistolkarbin. Bars hade täta kontakter med armén och gjorde modellexemplaren till faktorierna, men var detta en pistolkarbin också?

Jag konfronterade Max Sjöberg på militariamässan och han menade också att benämningen är problematisk. Han skulle snarare kalla Bars bössa för en slädbössa. Han föreslog att det också var mer troligt rörande min bössa också när han studerade den. I begreppet slädbössa menas ett slags smidigt, civilt självförsvarsvapen eller jaktvapen att använda från släden eller från kuskbocken. När jag istället började använda det sökordet dyker det upp fler träffar på korta små vapen, bland annat i Murbergets samlingar och i Skoklosters samlingar. De som är i Murbergets samlingar liknar närmast varianter på Helvigs modell och i katalogtexten uppträder ungefär samma huvudbry som jag har, det vill säga, är det en pistolkarbin eller en slädbössa? Armémuseet har också en kort hjullåsstudsare som de för säkerhets skull lagt under benämningen slädbössa.

Slädbössa? Foto Armémuseum.

Man får lite intrycket av att benämningen ”slädbössa” är en äldre slasktratt för korta bössor helt enkelt.  Begreppet är dock inte helt nytt. Även Gustaf Schröder omnämner att han äger en slädbössa i Vildmarkslif: Nya skogs- och jakthistorier. Citatet går tillbaka till en episod i hans liv strax innan 1840.

Min alnslånga refflade s. k. slädbössa, gjord egentligen för att  skjuta vargar med under vintern, laddades omsorgsfullt…

Schröder har alltså en kort liten räfflad bössa, en aln är ca 60 cm vilket stämmer väl överens med de övriga vapnen i denna artikel. Vissa historisk resonans finns alltså i uttrycket även om det är mycket vagt.

Slutsats
Ja, vad ska man säga? Att det är en slädbössa låter mest troligt i nuläget eftersom det inte finns något att jämföra med. Pistolkarbiner av bösstyp tycks inte haft något genomslag i svenska armén utöver Helvigs modell. Att detta skulle vara ett underofficersvapen kopplad till det kompaniet som kvitterade ut Helvigs pistolkarbin tar jag för osannolikt. Uppenbarligen finns det så kallade civila slädbössor i både lyx och allmogeutgåva.

En till kortis
Strax efter jag köpt denna lilla bössa så kom jag över en liten lodbössa med traditionellt tåspännarlås. Också den väldigt kort men med fullång stock. Bössan är tyvärr doppad i någon slags cremebeige färg men har ett intressant utseende. Den är lika lång som den andra bössan men är den en slädbössa eller bara en ohemult kort lodbössa? Vem vet? Ibland kallar man dessa för tjuvjaktsbössor då de är lätta att gömma. Hur mycket sanning det finns i den benämningen låter jag dock vara osagt eftersom den följer ett liknande slasktrattmönster som slädebössebenämningen.  Generellt sätt så är lodbössorna strikt försedda med ganska långa pipor då man trodde starkt att längden var kopplad till precisionen. Vad denna användes till lär vi aldrig veta.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Liv Strömqvists bok Kunskapens frukt. En banbrytande och stundtals fantastiskt tragikomisk historisk skildring av männens historieskrivning rörande kvinnan och kvinnans könsliv. Nyttigt för alla att läsa, även du, du, du och du.
4 blygder av 5.

Susanna Popovas bok Överklass – en bok om klass och identitet. En ganska enkelspårig men ärlig intervjubok med överklassen. Inte särskilt djuplodande men ok läsvärd. Och ja, överklass är överklass är överklass.
2,5 S:t Moritz av 5.

Nanna Johanssons bok Hur man botar en feminist. Tokrolig buskisfeminism som givetvis retar alla kränkta män som påstår att feminism är det farligaste sen digerdöden och vätebomben.
4 uppvaknande av 5.

God Jul!

Fortsätter i traditionell anda i sökandet efter våra förfäders förehavanden. Denna gång var jag försmädligt tvunget att ta hjälp av sågen.

Tidigare avsnitt av granjaktenshistoria finns här:
Ann0 1910Anno 1836

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.

Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

Och så lite folkloristisk ballistik…

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

Inledning
I vårt tidevarv finns det en del romantiska föreställningar om våra förfäders syn på kroppen, naturen och läkekonsten. En del föreställer sig medikamenter i fas med naturens kretslopp, dekokter på örter, varma grötomslag och en fantastieggande, men sund magisk underton. I vissa fall fanns det folkliga mediciner med viss mätbar effekt men dessa är synnerligen lätträknade bland allmogens bisarra medicinska påhitt.

Det är lätt att göra sig lustig på historiens folk för att de gjorde saker som vi rationella och präktiga nutidsmänniskor inte skulle göra. Vad vi ofta glömmer är att alla klyschigt nog är barn av sin tid (och skriver även sin historia därefter). Alla skola dömas efter den devisen.

Två begrepp som du som läser ska bära med dig när du analyserar företeelserna i artikeln är rationellt respektive irrationellt. Dessa begrepp är inte värdeladdade utan beskriver tankebanor och handlingsmönster. När det kommer till folklig (men även i viss mån akademisk) läkekonst står det rationella för det logiska och direktverkande; ett exempel: Jöns lider av tandvärk och skaffar sig en stadig karl med tång som drar ut tanden. Han handlar direktverkande och rationellt. Det irrationella representerar ett indirekt handlingsmönster som gärna är magiskt och som förefaller ologiskt. Som exempel vore om samma Jöns skulle nudda tanden med en spik och sen spika fast den i ett tandverksträd samtidigt som han mumlade en ramsa och på så vis bota sin onda tand. På samma sätt går det att analysera orsakerna till sjukdomarna. Rationellt kunde Jöns anse att tandvärken var ett resultat av mask i tänderna vilket var en vanlig föreställning förr, en irrationell analys skulle ge andra resultat som att tandvärken kom av att han en dag blåst i en nyckelpipa eller att någon trollat sjukdomen på honom. Denna modell är på intet sätt ett motsatsförhållande utan blandningar förkommer ymnigt.

Värnpliktiga på dass 1917. Foto: Curt Ranholm, Bohusläns museum.

Riktig skitmedicin
I den här artikeln ska jag lyfta fram en folklig men vida spridd ingrediens i det folkliga apoteket. Bajs, träck, fekalier – skit helt enkelt. Ibland har man extra roligt åt det enkla folket men det ska sägas att de fåtal skolade läkarna under 1500-1700-talet också petnoga vägde kattskit i sina dekokter. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev en 400 sidor tjock bok om träckmediciner som var vida populär och kom i sju upplagor mellan 1696 och 1748. Svenska naturvetare hängde givetvis på:

”Till intagning mot Angina eller Hitzig Swilst i Halsen och Strupen spisas en ung Frisk Pilts Träck, derjemte utanpå strykandes” Ur professorn i Uppsala Lars Robergs läkebok ”Huuss-Apoteck” 1709

Vidare tyckte samma professor att en födande kvinna skulle dricka saften från en färsk hästskit för att få en lätt förlossning.

I gemen tyckte alla, hög som låg att träck var bra till alla sorters problem. Framför allt framhölls hos medicinarna dess antiinflammatoriska egenskaper. När det kom till allmogens användande kunde det vara ett bot mot många saker, närmast en universalmedicin.

Om en kvinna led av en bröstböld skulle hon smörja brösten med sin egen avföring. Mot tandvärk skulle man kleta träck på den dåliga tanden. Bulnader gick ner om de lades om med ett omslag med träck (i de medicinska skrifterna kallades detta av någon anledning för det ”gyllene plåstret”). Saft från hästgödsel var verksamt mot gulsot och bra att smörja med. Varm svingödsel fungerade bra mot benröta, för ökad aptit var hundskit det bästa och harlort motverkade diarré. I Västra Vingåker ansågs vargbajs vara den bästa universalmedicinen.

Många av träckmedicinerna följer en allmän föreställning om att ont ska fördrivas med ont. Exempelvis om någon lider av aptitlöshet så är bästa lösningen att äta äckligast tänkbara sak för att få aptiten tillbaka. Det kunde innebära att äta exempelvis löss men även träck av olika slag.

Timrat utedass på Vira Bruk. Foto: Mattias Ek, Stockholms länsmuseum.

Några exempel på folkliga träckmediciner

Dålig matlust
Som tidigare sagt så skulle den sjuka gärna tvinga i sig något annat äckligt för att få fart på aptiten. Ibland kunde det vara lite mer symboliskt, exempelvis berättas det på flera platser i Sverige under 1700-talet att man kunde äta en smörgås som endast förts igenom en dassits för att må bättre. Annars ges förslag på olika träcksorter för inmundigande, exempelvis vit urvattnad hundlort.

Diaree eller så kallad utsot
Sjuttu, rännsketa, springsjuka, löst liv – kärt barn har många namn. Då, liksom idag var diarré en fruktad fiende i utsatta områden. Det fanns en mängd sätt att få bukt med den och även här har fekalier spelat en viss roll. En kur kunde vara tre harlortar i varm mjölk eller varför inte den bohusländska specialiteten ugnsbakad grisskit?

Det fanns också åtskilliga vägar att ge folk diarrè, den är därför vanligt förekommande i trollformler. En del trollkunniga behövde endast förnimma sitt offer för att sätta igång symptomen men i Medelpad tog man en flaska med lite avföring från det tilltänkte offret och placerade den med mynningen medströms i en bäck som rann mot norr. Så länge som flaskan var i vattnet bestod diarrén. I Malingsbo använde man istället ett ihåligt människoben och uttalade formeln:

”Nu ska jag sätta rännsketa på dej N.N., så du ska du dö innan fjorton dagar. Det ger jag mej Faen i våld på!”

För motsatsen, förstoppning, tyckte en del i Nyköpingstrakten att dricka torkad kattlort i uppkokt mjölk var en bra idé.

Blindtarmsinflammation
Mot det som förr kallades bland annat bävelsrev eller bukrev, berättas det i en anteckningsbok från 1700-talets Sveg att:

”för bukref hielper ock bränd kodyngia patienten owettandes i soppa ingives”

Personligen skulle jag vara mycket misstänksam mot all typ av soppa om jag kände till ovan förslag. Samma anteckningsbok föreslår i annat fall hönsträck med honung i vin. I övrigt tycks nästan alla mediciner mot bävelsrev handla om sprit i alla former och kombinationer.

Klok gumma i Vilhemina socken, 1932. Foto: Nordiska museet.

Gulsot
Den fruktade och ack så vanliga sjukdomen gulsot tog många liv förr och kanske är det därför som det finns enormt många och fantasirika huskurer mot denna farsot. Det talas mycket om att äta gula saker såsom gul mossa, gult silke, gulsparvar och dricka urin såklart. Den mest kreativa lösningen är att fånga en gädda levande och lägga den i en balja bredvid den sjuka. Nu skulle den sjuka stirra på gäddan en lång tid och på så vis skulle gulsoten flytta över till fisken som sen släpptes ut och på så vis tog med sig sjukdomen.

Eftersom ett tecken på gulsot är aptitlöshet så kommer träckmedicinerna som ett brev på posten. Ät något äckligt så blir det bättre.

Lunginflammation
Den fruktade lunginflammationen, vanligen kallad ”håll och stygn” botades gärna i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland med den alltid så hälsosamma saften ifrån hästlort. I en nedtecknat recept från 1700-talet står det:

”Tre Qvarter linolja, ett d: safter utkramad af hästträck efter en röd häst och silade genom ett kläde blandas väl tillsammans och gifves den sjuke i 3 Skiedblad, 1 Skiedblad hwar timme, hwarpå han måste väl svettas.”

I övrigt botades lunginflammation ofta med allmänna devisen ”lika mot lika”, det vill säga håll och stygn botades antingen med något vasst (stygn) eller något som blåser (håll). Det kunde innebära att dricka vatten med nålsuddar i eller pulveriserat glas i. I annat fall blåsa bort det med en smidespust.

Epilepsi eller fallsjuka
Epilepsins underliga förlopp och sjukdomsbild gav upphov till stor uppfinningsrikedom bland Sveriges kloka gummor och gubbar. Få sjukdomar har fått så fantasirika lösningar och även här finns träck med på ett litet hörn, även om blod av alla sorter är den vanligaste ingrediensen. Från Vilhelmina finns en kur med närmast episkt folkmagiska proportioner:

”Man tog nio slags ved från lövträd, urin, avföring, hår, naglar och blod från lillfingret av den sjuke, samt en bit från varje klädesplagg, som den hade haft på sig. Allt detta utom urinen brändes i spisen på ett lock, tills det blev kol av alltsamman. Detta kol blandades med i ett halvt stop av urinen. Med denna medicin smordes den sjuke från huvudet till fötterna tre torsdagar efter varandra. Sedan man påbörjat behandlingen, fick den sjuke icke tvätta sig eller byta kläder, förrän smorningen nötts bort. När kläderna då avtogs skulle de brännas.” Tillhagen s.198

Efter den här behandlingen fanns ju risken att du stod kvar efteråt med både epilepsi, förgiftning, dålig hy, nakenhet och till allmänt åtlöje kan man gissa.

I övrigt flockades de fallandesjuka vid avrättningsplatserna över hela landet för att dricka de avrättades blod. En del bödlar gjorde sig även pengar på att sälja de avrättades blod under disk till de behövande.

Bensår

För den som har bensår finns ett härjedalskt recept från 1700-talet:

”I elaka bensår, bränn äggskahl och skosulor till pulfwer, lägg ther ibland torkad (i maj månad samlad) kodyngia och strö det över såret.”

Invänta infektionen…

Bölder
Att bli ansatt av bölder tycks varit vanligt förr varför också bredden på huskurerna blir därefter. Det finns åtminstone ett tiotal magiska botemedel för både invärtes och utvärdes bruk som innehåller träck. Särskilt bra ansågs mänskliga exkrementer vara till botande omslag.

Åderlåtning 1922 i Manskogs socken. Foto Nils Keyland, Nordiska museet.

Mjölkstockning och bröstböld
Amningen var viktig att den fungerade förr då tillgången till bra modersmjölksersättning var obefintligt. Här kunde botaren smörja in det ömmande bröstet med färsk hundlort blandat med osaltat smör. Om man inte hade hund kunde man göra som i Frostviken, Jämtland, där tog man kvinnans egna nylagda träck och smorde med. Denna smorning skulle dessutom helst göras av kvinnans egen man. Ville man inte smörja in sig med avföring kunde man annars ta en matsked torkad, pulveriserad hundlort i kaffe eller mjölk och dricka. I övrigt ansågs en person som kramat ihjäl en vattensork så det kom blod på handen vara särskilt effektiv på att klämma bort bröstbölder.

Brännskador
Att smörja brännskador med snor var vedertaget på många håll i Sverige men även omslag med såväl olika sorters djurträck beroende på landskap. I Skåne och Småland beredde man salvor av fårskit, medan dalslänningar och gotlänningar föredrog nötgödsel och nötspillning.

Slutord
I en artikel i Läkartidningen 2007, skriver professor emeritus Lennart Berggren:

”Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.”

Kanske är det som Berggren skriver, att träckmedicinen till stor del är uppbyggd på en mangrann portion önsketänkande. Vi ska komma ihåg att dessa mediciner spreds från akademiskt håll, förankrades och transformerades i de breda folklagren, sammanvävda med de folkloristiska tankebanor som fanns. Dessa bot är formade efter de erfarenheter och föreställningar som omgav den tidens människor. Faktum är att det inte är över, hälsokonsulten Martha M Christys bok ”Your own perfect medicine” handlar om att ens eget urin kan bota i princip alla typer av sjukdomar. Denna 200 sidor långa bok om urinterapi har tryckts i sex upplagor. Christys anspråk på urinens läkande står inte långt efter den folkliga medicinens men är uppdukat på den moderna kvacksalverikonstens smörgåsbord, dignande av påstådda fakta och bevis och uppdukat för den som vill och hoppas på att önsketänkandet ska slå in.

Källor:
Tillhagen, Carl-Herman (1958) Folklig läkekonst. Nordiska museet.
Berggren, Lennart (2007) Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné. Läkartidningen nr 22, 2007. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6810

Under en mycket fin marsdag för ett litet tag sen fick jag möjligheten att hålla ett antal praktiska workshops om eldhandvapnens historia. Platsen för dessa lektioner var Skokloster slott, denna barockpärla i Mälardalen. Som säkert många av er läsare känner till så har Skokloster slott kanske norra Europas finaste vapensamlingar från 1500-1600-talet. Skokloster är ett intressant museum vars personalstyrka är minimal under vintern men sväller mångdubbelt under högsäsongen, sommaren. För att ge deras många pedagoger, guider och intendenter en mer taktil och svavelosande erfarenhet inför sommarens vapenorienterade visningar bjöds jag då in att hjälpa till.
Dagens outfit ska givetvis passa ändamålet.

Workshoparna var indelade i två moment, först snabb historisk introduktion om eldhandvapnens historia mellan 1500-1750 och därefter ett längre pass med provskjutningar. Den första delen gjordes i själva hjärtat av slottet, vapensamlingen. Jag hade på förhand fått möjlighet att välja ut ett antal vapen som undervisningsobjekt och eftersom jag är lite familjär med samlingen passade jag på att välja sådant som gav god bredd till undervisningen men som också tillfredsställde mina grövsta vapenlustar. Jag valde då givetvis den bästa snappflintbössan från Göinge med Per Gustavssonpipan från 1650-talet och Greve Wrangels svarta långa pistolpar.  Därutöver trevliga hjullåsstudsare, vallbössor, luntlåsmusköt och en extremt kort hjullåspistol med en mörsarpipa i mässing från 1597. Jag också sett de mest fantastiska saker såsom en hjullåsrevolverkarbin och en hel vägg med snappflintlåsbössor av alla dess slag. Utan tvekan skulle jag kunna spendera veckor, troligen månader i dessa rum. Förhoppningen är att guiderna nu med några enkla riktlinjer kan särskilja luntlås från hjullås och hagelbössa från studsare, och kanske även placera dem hyggligt i tid.

Militär flintlåsmusköt görs iordning.

Den andra och större delen av workshopen bestod av att panga gamla vapen. Jag hade med mig en luntlåsmusköt, flintlåsbössa, snappflintlåslodbössa, flintlåsmusköt, slaglåsbössa och en slaglåspistol. Avslutningsvis hade jag även en karolinsk 4-pundig handgranatmörsare som vi sköt salut med som avslutning. Huvudsakligen sköt vi flintlås eftersom det ger en stark känsla med flamman från fängkrutet i ansiktet. Samtliga klarade det med bravur.

Slätborrad flintlåsbössa. Foto: Skokloster.

Huvudsakligen sköt vi löst men vi i varje workshop sprängde ett kålhuvud med en 19 mm rundkula. Flygande vindruvor av bly gör alltid spektakulära hål och skänker dessa gamla vapen en respektingivande klangbotten.

Jag har svårt att tänka mig ett roligare kursupplägg.  Eller jo, mer tid och kanske någon kanon….

Hunden, som gett den här bloggen sitt namn har somnat in. Kurage, Svartisens Fjällglim, var en fantastisk hund som varit med vår familj genom vått och torrt. Vi övertog honom när han var runt fyra år och vi fick ha nära åtta år tillsammans.

Jag kommer aldrig att glömma förnimmelsen av din päls mellan mina fingrar, dina spetsiga öron och din omtänksamma, oändliga kärlek. Nu springer du fritt på Herrens milsvida ängar och en dag springer vi igen, sida vid sida.

Saknaden är outtömlig och tomrummet enormt. Tack för allt du gav oss.

För nära ett år sen så slog vi till på en mycket skraltig och billig liten lekstuga som samlade damm på Blocket. Utan särskilt genomtänkta planer hämtade vi den med min förra bil, Röda Faran, som tyvärr inte längre finns ibland oss längre. Även om Röda faran fick dra 1400 kg så fick vi oss en trevlig och långsam kortege på E22:an med varningsblinkers på. Som en mycket långsam, ofrivillig husvagnssemester från avgrunden. Hur som helst, det gick ju bra och den tveksamma huskonstruktionen kunde med visst våld lossas hemmavid.

Den nya husvagnen Allmoge 2000 med matchande bil. Enkelstuga med träpanel, spröjsade fönster och alla de enkla bekvämligheter som hör allmogehusvagnslivet till. Den särskilda allmogekonstruktionen tillåter inte heller att man färdas snabbare än en travande nordsvensk.

När den lossades medelst grannens hjullastare blev vi varse om det ganska dåliga underredet som delvis var ruttet. Huset fick tills vidare stå i vägen på vår parkering och bida sin tid. Många andra saker tog vår uppmärksamhet och vintern gick. När våren äntligen stod för dörren så tyckte vi dags att frigöra våra parkeringsplatser.  Under vintern satte sig huset på det smårisiga underredet och väggarna hade delvis släppt. Som om huset brutit nacken var det inte möjligt att flytta det utan problem.

Jag kallade in hjälp och vi gick ut hårt med att ta en paus i solen på de möbler som hängde med i köpet. Diverse slaskmålade möbler i värsta gula tonen och två galonklädda 60-talssolstolar.  Vårt nya vardagsrum i trädgården?

I sann antikvarisk anda tyckte jag det var på sin plats att dokumentera, det ska man alltid göra när man monterar ner hus för att flytta. Särskilt när det gäller sådana här fantastiska objekt som på gränsen ratats av Världsarvslistan.  Hus med en smalspårig locklistpanel, plastartad Falu rödfärgskopia med drag åt blåmärkeskulör och korrugerat plåttak växer inte på träd i detta landet.

Huset tycks vara byggt av kromoxidgrönt återbruksmaterial och trots detta har man kostat på flera tapetlager.
Under en skogsgrön heltäckningsmatta döljer sig två lager av fiskbensparkettsimitation av linoleum som måste skänkt huset en närmast salsliknande känsla under sina bästa dagar. Underst ett enkelt skurgolv som fått ge vika åt nymodiga exklusiva material.

Själva nedplockandet var oväntat enkelt. Den robusta konstruktionen tillät utan större problem att låta sig demonteras. Väggar, tak och och golv kunde enkelt tas om hand var för sig.

Så vad är tanken?
Vår mest vägledande idé just nu är att barnen först och främst inte kommer få någon lekstuga utan en redskapsbod, där krattar, spadar, gräsklippare och andra nödvändigheter får vistas. Vi tänker oss att huset ska stå i närheten av huset på grusplanen och kanske vore det trevlig att ha en större drivbänk längs en av dess ena sidan. Huset ska lappas något och få tegeltak, förhoppningsvis sker det nu under sommaren.

Min förhoppning är nu att byggsäsongen med denna ingress sak vara igång. Vi har en del roliga projekt som jag hoppas blir av framöver och att det blir lite mer hus och hem av denna blogg.

Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.

Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.

Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.

Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen.  Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.

På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.

Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen.  Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.

I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.

En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.

Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.

Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.

I år är det 200 år sen slaget vid Waterloo där Napoleon besegrades slutligen. Det kan man fira på många sätt och ett sådant sätt är att sätta samman det största 1800-talsslaget någonsin i Europa med tusentals reenactors från hela världen. Även Sverige kommer att skicka en frivilligbataljon för att slåss mot fransmannen med den stora hatten.

Inför utskeppningen ner mot kontinenten måste fruar, fästmöer, gammalt folk, fattighjon och krigsinvalider och alla andra som inte fått följa med få en chans att säga adjö till knektarna. Det är dags för tidig 1800-talsfest helt enkelt. Till och med stadfäst av konungen själv.

Förberedelserna och värdskapet sköttes av en skara glada skånska knektar som av en händelse dykt upp i Stockholm och exproprierat torpet Lugnet. Med sig hade de också marketenterskan fröken Satz som kommer kränga prylar och effekter bland knektarna. Bland varorna fanns bland knektar begärliga saker såsom kaffe, mustaschvax, pipor och tobak. Till synes verkar de skånska knektarna förse henne med varor.

Själv hade jag också bäddat för fest, en revkanna till bredden fylld med den bästa drickan, örtbakad stek, rökt korv och hästkorv.

Jag tog på mig bästa bondska dräkten eftersom jag tillhör de få som nesligen ska stanna hemma och se till grannens tjädrar, orrar, harar och andra vilda kreatur medan han ligger uti fält. Som reskamrat hade jag med mig min vita, pålitligt snyltande och nyklippta hynda Nina.

Med tiden ramlade allt fler knektar och folk från trakten i på tillställningen och gjorde sig bekväma.

Även inne i huset blev det snart gemytlig stämning. Det bjöds på ärtsoppa så mustig och mastig att den skulle gå att skulptera i och värdarna skänkte ut såväl kall, varm samt ljummen punsch. Snart kunde vi räknas gott över 30 personer.

En spelkunnig knekt stämde upp till dans och en och annan polska avverkades på det lilla dansgolvet. Jag hade hoppats på en god omgång hissa brudgummen på dansgolvet men i brist på både brudgum och blodstörst å lades de tankarna åt sidan. Hög och låg, vit sidentaft och smutsig vadmal  samsades hyffsat och snyggt i salen.

Kvällen för egen del avslutades med trevlig samkväm vid utskänkningdisken, ivrigt sammanställandes dolda esoteriska budskap med de matrester som fortfarande flockades.

Vid tolvslaget sade jag tack och bock och begav mig mot Östergyllens bakvatten Söderköping. Tack för denna gång.