Bland det roligaste jag vet är när jag kommer över någon gammal bössa som jag direkt känner att jag vill para ihop med en speciell person. Särskilt när personen ifråga inte ens vet att hen letar efter någon särskild bössa. Detta är berättelsen om just ett sådant vapenkoppleri. Jag köpte några lodbössor och bland dem fanns en svart, slank och orörd lodbössa från någonstans i Norrland. Troligen kom den till runt 1870-1880-talet någon gång då Remingtons patronladdade rullblockmekanism började användas både inom det militära och bland jägarna i hela Sverige. Till stockningen påminner den mycket om en rullblockarens karaktäristiska stock.  Låset kom från ett Wredesgevär från 1864 tillverkat i Husqvarna.

Vapnets sköna patina vittnar om många skogsturer och troligen har många tjädrar, orrar och järpar fallit för dess små kulor. Vad som kanske är mest intressant med vapnet, och som lade grunden till matchningen, var signaturen på pipan. På kammarstycket står det inslaget FLB.
Tyvärr är det inte känt vem som dolde sig bakom FLB. Vapnet har ingått i Pengsjö nybyggarmuseums samlingar som såldes ut häromåret. Den är omnämnd i Arnold Lagerfjärds bok om Bottniska bössor och påstås då komma från Lycksele. Det finns fler vapen runt om i landet som bär samma signatur.

Till saken hör att det finns en modern vapensmed som går under sitt nickname FLB1. Han har gjort sig känd på det enorma handladdning/vapen/jaktnördforumet Robsoft som en oerhört skicklig vapensmed. Under flera projekttrådar har han visat hur han bygger moderna jaktvapen tillbehör från scratch. Tidigare har han köpt en rejält skraltig allmogebössa som han med stor skicklighet gjorde en ny stock till.

Så tanken blev såklart FLB1 måste komma samman med lodbössan FLB. Mitt vapenkoppleri fungerade och FLB1 tog sig an bössan med målet att göra det skjutbart på ett så varsamt sätt som möjligt.  Bössan är i behov av en hel del kärlek, små sprickor, träbortfall, dåligt upphak, paj nippel och intressant nog en nedslagen blykula i mynningen.

Här följer renoveringen med FLB1:s egna ord och bild ifrån Robsoft.

En FLB på arbetsbänken.

Egentligen behöver jag nog inga fler projekt på ett tag men ibland går det bara inte att motstå.
När så Kurage här på forat säljer ut en lodbössa som är stämplad FLB fanns det inget att göra, den bössan skulle bara bli min.
Lite efterforskningar på märkningen FLB visar på en inte helt okänd smed och jag vet i alla fall om två bössor med denna märkning.

Att det har funnits en smed som märker sina verk FLB före mig är ju nästan lite spooky . Min signatur FLB 1 är ju en förkortning på Fallblockare, ett namn jag valde när jag regade mig på forat för att skriva om en fallblockaren jag byggde. (Den bössan har också märkning FLB).

Hur som helst så är bössan nu min och en genomgång behövs. Eftersom bössan bär spår av alla sina år och kommer så att förbli omfattar mina arbeten att fixa till några skador på kolven, smörja upp/justera låset, då detta saknar lite distinkta lägen. En ny nippel kommer svarvas fram. Dessutom sitter det en blykula inslagen i loppet och den skall ju ut då tanken är att få bössan i ett bra skjutbart skick.

I motsats till mina tidigare projekt blir det en varsam renovering med så små ingrepp som möjligt för att behålla bössans själ.

Kommer lägga in lite bilder när jag kommer igång, kanske tar ett tag men nu är tråden i alla fall igång.

Johan..
Märkningen
En riktigt grann bössa med spår av tidens tand. Djävulskt framtung med sin kraftiga pipa. (en riktig sporter)…
Här behövs det passas in en ny träbit. Nippeln är som sagt slut.

  En längsgående spricka som behöver limmas.

Här sitter kulan fast, har lite olika knep på att ta ur den.

Låset och pipan
Började med att demontera pipan ur stocken. Det som fanns kvar av nippeln lossade utan större ansträngning. Svanskruven bjöd
inte den heller på några större motstånd. En liten hög med rost eller vad det nu var kom rinnande ur där svanskruven tidigare satt.

Funderade lite på hur jag skulle tackla kulan som satt fast i pipan. Provade att knacka ur den och det lossnade relativt snabbt.
Till slut fick jag ur det som satt och det var totalt 4 kulor.

Fick improvisera med läskstång då jag inte hade någon med längden som krävdes (90 cm total piplängd). Jobbade med olja och lite
olika borstar, avslutade med att dra med linnelapp och efter tio lappar såg det hyfsat ut. Kommer fortsätta senare men det ser betydligt bättre ut än jag hade befarat. Räfflor och bommar finns där och det kommer nog bli riktigt bra med lite jobb.

Låset var nästa man till rakning, låset såg riktigt bra ut men riktigt skrek efter rengöring och olja/fett. Började med att demontera allt samt borstade rent allt med rödsprit och tandborste. Blåste rent samt fettade in alla rörliga delar. En efterföljande oljedusch samt rentorkning fick avsluta det hela.

Låset funkar perfekt med distinkta klick i sina två uppspänningslägen. Det verkar som att låset är relativt lite använt då allt är skarpt och fint. Lite rost och patina finns förstås men det vore ju konstigt annars.

Följande bilder beskriver nog rätt väl vad jag har gjort.












Fortsättning följer…

Fyra skator och slutligen en kråka valde att slå sig ner på fel gård.

Salongsgevärstider
1 juli har passerat och det betyder att åtminstone där jag bor att kråkjakten är igång. De arter som jagas är framför allt kaja, kråka, skata, råka och nötskrika. Men går de att äta? Givetvis går allt att äta, till och med god behållning. Som matfågel är det kanske främst råka och nötskrika som betraktas som ganska smarriga. Undantagsvis talas det även om kaja och kråka under förutsättning att det är unga exemplar som gärna skjuts på vårkanten då de är magra.

Men skatan då? Jag har försökt hitta både gamla och nya referenser till att äta skator och jag upptäckte att de är rätt få. Under hårda tider med svält och umbäranden äter folk vad som helst, men hur var det annars då? Om jag minns rätt så läste jag i en artikel i Populär arkeologi att det funnits skatben i en avfallshög i något svenskt kloster. Det behöver ju inte betyda att de faktiskt ätit av dem, de kan ha hamnat där av andra anledningar. Varför skatan hamnat i skymundan kan ha flera orsaker. Två huvudteser lär vara att den är otjänlig och smakar illa, den andra tesen är att det inom äldre folktro anses tabu att skjuta gårdsskatorna då det  drar olycka över gården. Skatan kan alltså ha hamnat i samma fålla som svamp och häst, det vill säga något som undvikas som mat.

Ska du tillaga skata ska du skjuta skatungarna och undvika de äldre. Skator äter as och kan ha parasiter men de som är unga är det ingen fara med. Jag har två skatbon på tomten som båda har fått ungar och så fort som de blev lovliga skred jag till verket med att dra skam och olycka över gården. Nu efter fyra skator är de rejält misstänksamma kan jag lova.

Edward Blom som vurmar för all typ av mat som svenskarna har ätit innan lightprodukter var påtänkta lyfter fram att det är bra om kråkfågeln ligger i mjölk innan tillagning.  Detta för att dra ur den värsta smaken. Jag tänkte i liknande banor fast jag la skatbröstet i en grillsås istället.

Jag skivade det i småskivor och stekte ordentligt. Av en händelse hade jag bra kanapéskal och pepprad färskost och med en liten tomatskiva blev det ovanligt snyggt.

Smaklig måltid!

Hur smakade det då? Jotack, helt ok. Det är ju inte så mycket kött men ganska mustig, leversmak med en undersmak av någon tung sump i botten. Men oätligt? Nej inte direkt smakligt kött heller. Men till och med svärmor smakade så helt dåligt kan det inte vara.

Källa: Fritt konstruerad efter servetteckning av Leo Huberman och Eli F. Heckscher på Uppsala universitets julfest 1949.

Norrland – Sveriges Vilda västern
Under 1800-talet var Norrland Sveriges lilla vilda västern. Kolonisatörer från hela Sverige slog sig ner på de mest avlägsna platser i längtan efter lycka och en dräglig tillvaro. Myrar dikades ur, hus timrades och åkrar bereddes,  ackompanjerat till svettiga svordomar och myggors surranden. Infrastruktur med järnvägar spridde sig långsamt sitt spretiga grenverk över den norrländska jungfruliga marken. Många drog till Amerika på jakt efter en egen jordlott, andra valde Norrland som ett alternativ. Kolonisatörerna fick det inte lätt i det ödsliga, kalla landskapet. En del lyckades överleva medan många dukade under för svält, köld och umbäranden.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stycken vitt skilda verk som på olika sätt beskriver denna tid under 1800-talet, en självbiografi, en roman och en Tv-serie.

Lisa Johansson – Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken sammanställt av Sune Johansson.
Saltlake och blodvälling är en biografi över textilkonstnären Lisa Johanssons uppväxt som barn i en dysfunktionell nybyggarfamilj i Vilhelminas utmarker.  Den här samlingen norrbottniska njurstenar ger en mångbottnad bild av hur livet tedde sig i fattigsverige vid sekelskiftet 1900. Hur fungerade samhället vid denna tid? Hur var det att vara en liten flicka i den här miljön? Och kanske framför allt, vad innebär det att vara på samhällets botten? Lisa Johansson delar öppenhjärtigt med sig av nattsvarta berättelser om girighet, övergrepp, likgiltighet och annan mumma för den misärälskaren. Vill du läsa mer om denna titel så har jag skrivit en längre artikel. Senare i livet blev hon textilkonstnär och skrev ett otroligt växtfärgningshäfte där du kan få fram hela färgpaletten med endast det du hittar i karg fjällmiljö.

Knut Hamsun – Markens gröda
Hamsun var Norges meste litterära gigant, hans eftermäle är omfångsrikt, från USA-emigrant och stilbildare till vimsig, reaktionär Hitlerkramare. År 1917 kom Hamsun ut med sin roman Markens gröda som handlar om  om nybyggaren Isak Sellanraa som bryter ny mark i Nordnorge.  Han är en underlig figur som med hela bondestammens samlade strävsamhet uppnår varje nybyggares vilda fantasier. Isak är smärtsamt jordnära, arbetsam och vänligt karg. Han representerar den idealiske bonden som metodiskt lugn formar naturen, rätar ut dess klippiga mylla till snörräta tegar. Hamsun låter visa vem som är lämpad och vem som inte är det, i en hård tid där industrialismen spränger fram. Detta är ingen solskenshistoria för de personerna som rör sig i huvudpersonens närhet. Få saker bekommer Isak, han består likt en uråldrig representant för släktet med jord under naglarna. Om Saltlake och blodvälling är baksidan av medaljen är detta dess polerade framsida. Om man heter Isak Sellanraa det vill säga.

Knut Hamsun, målad av Alfredo Anderson. Källa Wikipedia.

TV-serien Nybyggarland
1972 sändes en serie på TV som på allvar och realistiskt ville visa det hårda nybyggarlivet i Norrlands inland. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och porträtterar änkemannen Mikael Edberg som tillsammans med sin dotter har köpt en okänd bit mark så långt ut i ödemarken man kan tänka sig. Redan första avsnittet bjuder på en kavalkad av svårigheter såsom slagsmål, mordbrand, våldtäktsförsök, drunkningsolyckor, båtslagsmål, eldstrider och svält. En fullständig frossa i misär i bästa norrländska ordkarga anda. Huvudpersonen Mikael är liksom Isak i Markens gröda en redig och rättskaffens karl som till synes klarar av alla mödor men som trots allt är naiv och tjockskalligt envis till varje pris. I den här serien är människoliv inte mycket värt och gillar du lodbössor, onda samer, näverkontar, slagbjörnar, utdikade myrar, svältfödda barn och sammanbitna korta dialoger är detta serien för dig.

Finns på öppet arkiv att se redan idag. Har inte hunnit se säsong två än.

Mikael Edberg i samspråk med gamla samer. I bakgrunden, den odugliga norrmannen vars enda egenskap i serien är att fabulera, supa och inneha en snygg men oduglig fru. Källa Öppet arkiv.

Så där ja, glöm nu allt vad sommar och trivsel är och förkovra eder i karga landskap och svält!

Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre  bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.

Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.

För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.

Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.

En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.

I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.

Källor:
http://militera.lib.ru/tw/0/pdf/makovskaya_lk01.pdf
http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm

En mörk dag kommer allmogen även till din marknad. Vi ser till att drängaslagsmålen blir minnesvärda i generationer.

För första gången på flera år upplevde jag allmogemarknaden utan att slå upp mitt marknadsstånd och prata vapen. I år valde jag och dottern att åka dit en sväng och uppleva allmogemarknaden ur ett barnperspektiv.  Treåringar är intresserade av andra saker än vad du vill se, lilla fröken vill inte lyssna på en entusiastisk äldre herre som klyver takspån eller prata om vikten av mald eller hackad fläskkorv i Nils Keylands viktiga verk ”Allmogekost”. Små barn har ett väldigt begränsat historiskt medvetande, men det ska börjas i tid.

Lyckligtvis har Allmogemarknaden mycket annat att erbjuda små barn och deras kräsna sinnen. Lantraser exempelvis, kan tillfredsställa såväl den agrarhistoriskt intresserade som klappsugna små.
Mycket djurskådande blir det och det är ju rätt trevligt.
Kaniner…

Kossor….
Fjäderfän…

Därutöver hittar vi enorma oxar, hästar med hästskjuts och även smarrig mat. I år blev det fläskmacka vars enkelhet kan tillfredställa vilket äckelmagat barn som helst.  På bilden skymtas också en liggande illa tilltygad och lagad revkanna jag hittade hos en av krämarna. Bucklorna och lagningar vittnar om att den svingats en och annan gång på blöta gästabud. Tillverkad 1834 av Nils Eric Justelius i Eksjö.

Givetvis var allmogeklanen på plats för att bringa oordning. De hade dagen innan gjort anhalt i Taberg och gjort hålan osäker med en förfest som jag tyvärr inte hade möjligheten att bevista. Resterna från festen hade blivit till en mäktig förning i färgerna askgrå, sillgrå, blekbeige, trossbottenbrun och härsket smörgul. Allmogekostens hela färgpalett.

Här fanns ett rikt smörgåsbord som aldrig tycks ha sett nödåret 1867. Med mustigt bröd, smör, äggost, svålar, sill, morötter, ostar och fina potäter. Ett särskilt omnämnande förtjänar fläskkorven vars bondska kärvhet med lätthet kan tävla med den beryktade Stekekorven ifrån Horn. Denna fläskkorv var dock en orgie i lök istället för den otrolig potatisartade smaken som återfinns från Horn. Vill du laga den lökiga fläskkorven så finns receptet här.

  Hela måltiden ackompanjerades av mycket trevande och långsamma toner från Björns nyinköpta durspel. Stämningen var på topp.

Sara, redo för att mota Olle i grind.

Björn och Anton, mätta drängar med fuffens och okynne i blicken.

Väl mött på nästa Allmogemarknad! 

Som många av er säkert känner till så älskade allmogen förr att fejka och imitera det som övre klasserna slängde sig med i de fina salongerna. Man skulle utan tvekan kunna säga att majoritetens försök att efterapa, imitera och inspireras blev till en egen säregen konstform. Folkkonsten är spännande och älskvärd i all sin kreativa naivitet. Samma sak gällde för allmogens bössor som präglades av en intressant kombination av ändamålsenlighet och folklig estetik. Bössan måste fungera i skogen men den fick också gärna se bra ut.

Att måla kolven var ett sätt att skydda vapnet såväl som dekorera den. Denna artikel handlar bara om målning och inte om betsning som kanske är att betrakta som den vanligaste kolvinfärgningen.

Målad kolv
Att svärta kolven har en lång tradition i Sverige.  Armens eldhandvapen svärtades fram  till början 1800-talets början och även allmogen gjorde detta. Jag har inte hittat något exakt recept men allt pekar mot att grundingredienserna är kokt linolja och kimrök som är ett svart pigment som de flesta hade tillgång till.  Denna typ av målning ger ett gott skydd för träet i hårt väder. Det kan också spekuleras i om lokala blandningar med tjära. För att få färgen att tränga in mer brukar en bekant till mig värma upp kolven lite och sen måla kolven. Slutligen när när det torkat använder han en blandning av tjära, linolja och kimrök.

Kort lodbössa med tåspännarlås och underst en lodbössa av Hans Fredriksson från Vännäs.

På båda kolvarna går det se att där färgen inte är sliten så har färgen krackelerat och bildat en skrovlig yta. En trolig anledning till att detta har uppstått är att bössorna hängt i närheten av en värmekälla och att färgen svettats och bildat denna yta.

Den skrovliga ytan av svettig färg som stelnat.

Det har också förekommit andra färger men det är att betrakta som väldigt ovanligt. Jag har för mig att jag har sett en blå och en röd lodbössa men i min ägo har jag en fisbeige bössa vars färg kan vara original, visst slitage tyder på det.

Ådringsmålade stockar
Allmogen hade en förkärlek för trämaterial de aldrig själva kunde komma över. De ådringsmålade därför gärna sina möbler för att efterlika valnöt, ek och andra fina träslag. Även deras bössor fick sig en släng av sleven.

Metoderna varierar hur målningen är utförd, ibland är det traditionell drickamålning det vill säga pigment blandat med något som fanns nära till hands såsom öl eller svagdricka. Drickamålningen kunde göras på en linoljefärgsgrund men inte nödvändigtvis. Den tigerrandiga lodbössan verkar vara målad direkt på träet och är mycket stilistisk i stilen. Den efterapar inte något känt träslag utan ger bara en svag förnimmelse av trä.

Den mittersta bössan är mer inne på att likna ett mörkt träslag med tydlig fiberriktning. Utförandet är inte helt pricksäkert men den översta bössan skvallrar om att det är ett proffs som varit framme. Här handlar det om en mörk och väl utförd ådringsmålning som påminner om mörk valnöt.

Rakräfflad bössa med äldre 1700-talslås. Varifrån i Sverige bössan kommer är svårt att fastställa.

Ådringsmålningar, särskild de gjorda med vattenlösliga ingredienser, tål inte särskilt mycket väta och slitage. Att göra någon typ av försegling eller skydd var nödvändigt. Att olja in målningen med linolja var troligen vanligast. Genom att koka linoljan kunde man göra linoljan tjockare för att den skulle fungera mer som en skyddande film. Om harts tillsattes till den kokande linoljan blev det en fernissa som gav en stark, skyddande yta för målningen.

Vem som utförde dessa mer avancerade målningar är det ingen som vet. Lokala målare eller kringvandrande dekorationsmålare har säkert anlitats. Det är intressant då det involverar en typ av hantverkare vi vanligen inte förknippar med vapensmidet. Värt att notera är också att målade kolvar verkar vara synonymt med det norrländska vapenhantverket. Jag har inte lyckats hitta någon bössa från södra Sverige som är målad (annat än möjligen svart), men det ligger i linje med vapenhantverket vid denna tid i övrigt. Södra Sveriges jägarkår förlitade sig på faktoriarbeten och skråanslutna vapenhantverkare vilka inte målade sina kolvar utan höll sig till andra hantverkstraditioner.

Ryssarna tog konsten att måla kolvar ett steg längre. Denna snappflintlåsbössa finns på Ryska museet i St Petersburg och här kan vi verkligen prata om att införliva folkkonsten i bösstillverkningen.

Foto: Marin Milchev.

Norrländska snapplås. Foto: författaren. 

Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.

Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.

Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.

”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen,  särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”

Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.

Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.

Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.

Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.

Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.

Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten.  Foto: författaren.

Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .

Snappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.

Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.

Flintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.

Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter.  Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.

Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.

Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.

Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.

Här följer fortsättningen på vapensmeden med signaturen FLB1 renovering av en gammal lodbössa han köpt av mig. En antik lodbössa med den passande signaturen FLB på pipan.
Läs den första delen!

I den här gången visar FLB1 hur han lagar kolvskador, fixar pipmynningen och svarvar en ny nippel.

Här fortsätter redogörelsen med smedens egna ord:

Sprickan i förstocken blev limmad och då den endast satt fast ytterst lite längst fram var det bättre att lossa den helt för att få lim på hela ytan, limmar med vanligt trälim för utomhusbruk då det blir mer än stark för detta ändamålet. Fixerade med målartejp.

Eftersom mynningen var skadad vid loppet tog jag ett par tiondelar i svarven för att snygga till det hela.

Tog bort det som fanns kvar av rembygelremmen som var skruvad i stocken då resten saknas, dessutom litar jag inte på skruvarna
som höll remmen i det fallet man skulle tillverkat en ny rem. Inte så kul om det släpper och bössan går i backen.

Så det bästa var att ta bort denna genom att limma i ett par pinnar samt skära upp nätskärningen där det saknades, lite olja och smuts och det kommer inte att synas förhoppningsvis.

Svarvade fram en ny nippel, ev. kommer jag att korta den något framöver.

Fräste ur skadan vid låset och kommer att passa i en ny bit här med fin passning mot lås och pipa. Biten blir lite större än jag egentligen hade tänkt mig men var tvungen att göra på detta viset då jag ville ha limytor som verkligen håller vid skjutning och inte bara en bit som sätts dit för syns skull.

Fortsättning följer…

Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.

Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.

Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?

Sidobeslaget är en platta av horn.

Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.

Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.

Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren. 

Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.

Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.

Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.

Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.

Pipa med svagt  åttakantigt form.

Krats och fett i kolvlådan.

Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.


Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.

Snyggt avslut och med mässingsband.

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment.
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm.

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.

För fjärde året i rad är det dags att göra nedslag i granjaktens historia. I detta avsnitt har vi förflyttat oss till Amerika år 1878 där granjakten stöter på allvarliga problem. Vad göra om man emigrerar till en landsände där det inte finns några granar?
Medelst den industriella världens nya uppfinningar som brytvapen och revolver ordnar det upp sig.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Se de övriga här:
Anno 1910
Anno 1839
Anno 1762

Kanske är det inte bara jag som noterat att det hänt en del spektakulära auktionshändelser under 2015. Framför allt handlar det om en del otroliga raketer under året som väcker tankar kring kunskap, kapitalstyrka och trender. Det tycks som priserna just när ojämna och marknaden instabil och det ska bli spännande och se vad 2016 har i sitt sköte. Den Hedbergska samlingen som såldes i januari 2016 visar på att den oroliga prisbilden håller i sig. Jag tittar bara på det som intresserar mig, det vill säga svenska skjutvapen och då finns det några exempel under året som är intressanta.  Här kommer några nedslag, till de klubbade priserna tillkommer auktionshusets avgifter.

Kvalitet kostar
Årets två dyraste svenska köp var de fantastiska pistolparen av Peter Utterberg (1703-1800) och David Bars (1686-1759). Det stannade på 130000 på Probus vårauktion, respektive 155000 kr på Probus höstauktion. Båda höll fantastiskt hög klass och jag tycker det är roligt att Norrköpingssmeden Utterberg kan tävla med det bästa Stockholms pistolsmeder har att erbjuda. Både Bars och Utterberg tillhör kanske de mest produktiva vapensmederna under 1700-talet och håller alltid hög klass och dessa två utrop visar att kvalitet kostar.

Foto: Probus auktioner

Okunskap kostar
29 november såldes en hjullåspistol på auctionnet för 50000 kr. Ingen hisnande summa egentligen för en hjullåspistol men ohemhult dyrt för vad det egentligen är. Av en oundgrundlig anledning valde auktionshuset att påstå att detta är en svensk hjullåspistol, något det det troligen inte är. Pistolen i frågan är snarare en tysk, genomsnittlig hjullåspistol från 1600-talets mitt.  Svenska hjullåspistoler är överhuvudtaget extremt sällsynta och än mer de modellriktiga militära exemplaren. Att auktionshuset också skriver att det finns liknande i Alm gör inte saken bättre, det är ju som att sälja en Nissan Micra och säga att det är en Mini Cooper. Jag utgår från att detta trick är auktionshusets påhitt snarare än pistolens ursprungliga ägare. Men om någon kan motbevisa mig och säga att pistolen är svensk är jag redo att böja mig inför fakta. För mig är det obegripligt hur någon kan vara beredd att lita blint på ett auktionshus utan att själv göra efterforskningar.

Vad som gör den här historien än mer intressant är att just denna pistol låg på ett bord på Militarianässan i höstas till salu för 15000 kr. Den blev inte såld den mässan och hamnade sedemera på auctionsnet. Någon kan skratta hela vägen till banken och en annan stackare har köpt en renoverad hjullåspistol för alldeles för mycket pengar.

Foto: Auctionet, Gästriklands auktionskammare.

Passion framför säkerhet
Årets svåraste köp torde vara den förmodade m/1688 ryttarpistolen som såldes på Bukowskismarket. Det har i princip aldrig sålts någon m/1688 och ännu mindre en i sådant fantastiskt skick. Bukowskis valde att hålla ryggen fri genom att ge så minimalt med info som möjligt. De som satt med tummade exemplar av Arméns Eldhandvapen kliade sig blodiga i huvudsvålen, kunde det verkligen vara sant? 50000 kr slutade kalaset på och fortfarande till denna dag är det ingen som kunnat bekräfta huruvida den är äkta eller inte. Jag har faktiskt pratat med köparen som är en mycket påläst och erfaren samlare och även han var då inte säker om pistolens äkthet. Istället valde han att resonera på så vis att detta är det närmaste han kan komma en m/1688 och valde därför att köpa den ändå. Skulle den visa sig vara äkta, då är det ju trots allt ett oerhört fynd. Är den inte äkta är det fortfarande en extremt välgjord kopia, troligen tillverkad av uteslutande originaldelar.

Foto: Bukowskismarket.

Allmogens återupprättande
Det går att skönja ett en svag positiv trend under året att bättre allmogebössor uppvärderas. 2014 var året då marknaden svämmade över av lodbössor av blandad kvalitet men några prydliga exemplar kostade fakstiskt en slant under 2015. På tiden, säger jag, att detta svenska kulturarv uppvärderas . En lodbössa som jag tänkte bjuda på initialt var denna, då jag själv har tre bössor av förmodligen samma smed. Jag backade ur, nöjd med vetskapen att jag inte betalat i närheten av de pengarna för mina egna exemplar.

Foto: Auktionshuset kolonn, Auctionet.

Faktum är att under året har flera lodbössor i bra skick gått för oväntat höga priser och sälbössorna som sålts har i många fall blivit ordentligt dyra. Årets mest kostsamma allmogebössa var en sälbössa gick på över 20000 kr och var en östbottnisk, mycket fin snapplåsbössa. Köparen är en mycket kunnig samlare och han är medveten om att han betalade ett högt pris men lät sitt hjärta sköta budgivningen. Oavsett har flera sälbössor klättrat över 10000 kr under året. Jag undrar om dessa allmogebössor är köpta av yngre, kvalitetsmedvetna samlare/historiskt intresserade personer då jag tänker att de andra ofta äldre allmogesamlarna redan har ett gäng liknande sådana här bössor.

Årets dyraste allmogebössa. Foto: en anonym ägare.

En sista märklighet. Dessa fåniga, nytillverkade käppar
KÄRA VAPENMUPP, SLUTA FÖR GUDS SKULL KÖPA DE NYTILLVERKADE SVÄRDSKÄPPARNA! VAR INTE EN IDIOT! KÄRA SKRUPPELFRIA AUKTIONSHUS, SLUTA SÄLJA DESSA SOM DE VORE ANTIKA! SKÄRPNING!

Har ni sett till dessa käppar med svärd i?

Just denna såldes för 2600 svidande kr. Foto: Bukowskismarket.

Gjorde en enkel check på auktionssidorna, och bara på Auctionsnet har det sålts 11 stycken sådan här käppar under 2015. Bukowskis market har också sålt ett gäng. Flera gånger har också samma auktionshus sålt sådana. De är givetvis inte antika, troligen tillverkade i Indien eller Pakistan. Nya går att köpa billigare på nätet utan problem. Låt 2016 vara ett svärdskäppsfritt år….nästan.

Det har kommit sig så att Säldödaren från Helvetet har fått en storasyster. En enorm best till sälhaubits vars storlek få sälbössor kan mäta sig med. Äldre generationer av sälar berättar fortfarande för ungkutarna de hemska berättelserna om Roslagsmonstrets framfart på kobbar och skär för 200 år sen.

En mycket nöjd samlare. Foto: En ok hyfsat förstående fru.

I början av januari utspelade det sig på Stockholms auktionsverk en märkligt sammansatt vapenauktion. Primärt rörde det sig om tre vitt skilda samlingar, dels gick en stor men för mig ointressant knivsamling under klubban och dels sålde Tullmuseum ut en stor del av sin samling. Att föremål från museum, särskilt statliga sådana, säljs är väldigt ovanligt. Tullmuseums fysiska museum ska läggas ner för att skaffa sig en permanent plats på nätet. Det märktes att de hade många dubbletter, när gick ett tiotal 1815-20 jägarstudsare och konverterade sådana? Det är troligt att det rör sig om föremål som använts inom tullväsendet och gränsförsvaret sen gammalt. Men mitt i mellan dessa två stora samlingar fastnade jag  för en ovanligt utsökt samling med sälbössor. Nästan alla utrop höll hög kvalitet och vad som var särskilt speciellt var att  flertalet var ifrån Roslagen och Åland. De flesta sälbössor som överlevt är norrländska och undantagsvis kommer det ut bössor från Mellansverige på öppna marknaden. Det var uppenbart att ägaren till samlingen var en person med fingertoppskänsla och nogsamhet.

Sälbössor nyttjades på en kälkanordning på isarna på de svenska kusterna. Sälar är vaksamma djur och det ställer särskilda krav på skytten och dennes vapen. Därför nyttjades dessa stabila räfflade bössor för att uppnå bästa möjliga död och precision. De största sälbössorna kallades ibland för vaktbössa och användes för långa håll där jägaren låg och vaktade på en holme på att sälen skulle dyka upp. Säljakten var krävande och ofta låg jägarna ute i veckor och jagade på isar och öar. En del jägare var lycksamma, andra frös eller drunknade.

Utseendemässigt skiljer sig sälbössor från norra Sverige och södra Sverige. De bottniska bössorna ser generellt ut mer som krökta vedklabbar, kantiga i formen och kvadratiska i stocken. De kan ibland vara fint skurna och dekorerade men ofta enkla och funktionsinriktade i formen.

Bottnisk bössa från samma auktion. Fyrkantig stock försedd med Wredeslås/m/1860-lås. Foto:Stockholms auktionsverk.

Sälbössorna från södra Sverige har ofta en mer elegant kolvform påminner mer om en vanlig gevärskolv med en antydan till kolvhals. Kolvarna måste vara anpassade för att kunna bära upp de tunga piporna och fungera för liggande skytte med stöd. Personligen gillar jag den södra stilen mer på grund av de mer harmoniska linjerna som har mer gemensamt med 1600-talets grova hjulåsstudsare än…..tja, vedklabbar.  Jag får medhåll från den kände jaktskribenten Hugo Samzelius som 1895 förvisso tycker de bottniska bössorna skjuter bra men är ”…mycket klumpiga bössor” och har ”rent förvånande proportioner”.

Vad som också är en vanlig detalj på  mellansvenska sälbössor är att kolven är försedd med en så kallad kräva framtill på stocken. Krävan är som en rörka i trä som håller laddstaken på plats i laddstaksrännan.

Två mellansvenska och formstarka mellansvenska sälbössor från auktionen. Foto:Stockholms auktionsverk. 

Rogslagsmonstret
Nu till Roslagsmonstret jag bärgade hem från auktionen. Den ska enligt förrätaren ha sin hemvist vid Roslagens kust. Det kan säkert stämma väl, den har ett mer sydligt stuk i kolven än de från de norra områdena. Kolven är försedd med skjutbart kolvlådelock och har en bakkappa i plåt. Bakappan har också en stötknapp vilket fungerar som ett halkskydd när man laddar bössan på isiga skär och blöta kobbar. Just stötknappar förekommer sällan på norrländska bössor, inte heller bakkappor för den delen. Generellt tycker jag kolvarbetet håller en hög kvalitet med fina linjer, dekorationerna är folkligt naiva och inte lika säkra.

Pipan är enorm, den mäter 19,5 mm mellan bommarna och yttermåttet på pipan är 48 mm. Detta gör bössan enorm tung, ca 10,2 kg.

Mina händer når inte kring pipan. Näsbleck av kopparplåt.

Låset och troligen underbeslaget kommer från ett ryskt militärt vapen. Detta är givetvis spännande och eggar fantasin precis som med den rysksvenska allmogemusköten jag skrev om för en tid sen. Låset är märkt med kyrilliska bokstäver ”Tula” vilket är den stora vapenproducenten vid denna tid i Ryssland, och daterat 1804. Vad jag hör hört var det primärt ryska flottans vapen som försågs med varhake vilket detta lås har haft. Det ansågs bra att ha en extra säkerhetsspärr på hala nedblodade och blöta däck vid sjöslag. De ryska låsen kring 1800 är välarbetade och anmärkningsvärda, låset form och bräckta kanter för tankarna till militära lås kring 1750 medan ringhane är att betrakta som för tiden modernt. Kanske hamnade de ryska delarna i svenska händer i samband med de sista rysk-svenska bataljerna i början av 1800-talet? Det är en högst möjlig tanke.

Stor varbygel av hög, militär kvalitet.

Kolla vad snyggt, jag lyckades skära en liten snurr här, vad ska det nu bli? Det får bli….ja vad ska vi säga….en nyhamlad gren?

Slutord
Det är sådana här föremål som får ett lite avmätt samlarhjärta att sprätta till. Hoppas jag har inspirerat ditt samlarhjärta att ge dig ut för att hitta en spännande guldklimp. Trägen vinner.

Vad för slags historiska hemligheter bär du på då?

Minns ni den här texten? Den handlade om ett litet sidobeslag till en musköt som kunde spåras ända tillbaka till de ursprungliga användarna av musköten. Med hjälp av soldatregister gick det att bestämma vilket soldattorp de bodde i, när de levde och vilket militär kontext de verkade i. Nu är det dags igen och den här gången vill jag påstå att historien är än mer spännande.

Jag skaffade mig en hel musköt, en så kallad reparationsmodell. En reparationsmodell är ett äldre militärt vapen som repareras upp och moderniseras i tider då det är ont om vapen. Kanske finns inte de ekonomiska medlen att tillverka tillräckligt antal nya eller så finns inte kapaciteten att göra nya. Under flintlåsets tid genomgick den vapentekniska utveckligen relativt långsamt, de handhållna militära vapnen utvecklades sparsamt under nära 150 år fram tills dess att slaglåset infördes på bred front i armén under 1830-40-talet. Detta gjorde det möjligt att ta äldre musköter och modernisera dem i nära klass med de musköter som nytillverkades. Särskilt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal tillverkades mängder med reparationsmodeller. De har ofta modellår med den ursprungliga modellen som delar togs ifrån och det stadgade reperationsmodellåret. De får ofta namn som flintlåsmusköt m/1716-89, m/1747-1805 eller 1762-1815. Ibland är dessa namn efterkonstruktioner, särskilt med de senare reparationsmodellerna då det togs delar ibland hej vilt från gamla musköter. Ofta är det låsets form som får bestämma namnet idag. Den vanligaste modifikationen är att vapnet stock görs om, att piplängden justeras eller att musköten förses med band istället för stift för att hålla pipan på plats.

Reparationsmodeller är intressanta och har traditionellt inte värderats lika högt som rena modeller, men de har en given plats i den vapenhistoriska tidslinjen.

Den här musköten är av 1805 års reparationsmodell. Till denna modell togs äldre musköter från m/1762 och bakåt och gjordes om till nya. De stockades om, försågs med band men lås, pipor, beslag och bajonett återanvändes. Stockningen liknades med den senaste muskötmodellen m/1799. Piporna gavs nya korn och de äldsta karolinska musköterna fick nya mässingsdetaljer istället för de gamla i järn, liksom piporna slipades runda och bajonettfästningen ändrades. Just detta examplar tycks vara baserat på ett m/1725 lås och beslag från en m/1762:a. Var pipan kommer ifrån är okänt men stämplingen indikerar att den har iallafall varit på reparation i Kristianstads gevärsförråd.

Den historiska kontexten
Vapnet är intressant på många sätt, musköten hittades 1953 på en gård (har även exakt uppgift på vilken gård) i skärgårdssocknen Gryt i Östergötland. Under ett loggolv låg den tillsammans med en annan bössa. Skicket är ärligt orört, med originalbajonetten i behåll med ovanligt mycket svärta kvar på stocken. Fram till m/1815 års muskötmodell svärtades alla musköter till en närmast svart ton. En kimröksbaserad linoljefärg användes och att mycket av svärtan finns kvar är inte så vanligt. Endast laddstaken och en rembygel har försvunnit. Musköten har den perfekta blandningen av bra autentiskt skick och stark historisk kontext. Hur den hamnade i Gryt är det ingen som vet. Dess historia börjar en bra bit därifrån.

Det är nu vi kommer fram till den lilla texten som berättar mer om muskötens historia. På bakkappan finns en regementsmärkning som lyder 99 AH JR VC. Tecknen är inslagna med mejsel och det är inte någon officiell regementsmärkning som i min andra artikel. De regelrätta märkningarna sker efter en fastställd mall, vanligen på kolven, pipan eller sidobeslaget. Den här ristningen ska mer ses som en personlig märkning gjord av en soldat med initialerna AH. Det som också tyder på att det är initialer är att bokstäverna är ihopsatta, ett bruk som förknippas ett monogram, stämplar, bomärken och andra liknande märkningar.

Så hur skola vi tolka tecknen?

99 = Rote/soldat nummer 99.
AH =Initialer
JR = Jönköpings Regemente
VC = Västbo kompani

Med hjälp av några vapenhistoriska kollegor började vi med JR som kändes givet som Jönköpings regemente och i nästa steg finns Västbo (ibland även Södra västbo) kompani som passar in på VC. I Västbo härad finns 137 rotar och på rote nr 99, under namnet Långstorp, finns vår AH, knekten Arvid Hult. Hult flyttar in på Torpet år 1807 och han är då 27 år gammal. Med denna vetskapen kan vi vara ganska säkra på att det är just denna Arvid Hult som gjort märkningen på bakkappan. Historien slutar emellertid inte här utan i generalmönsterullan 1834 kan vi läsa  ”Svag och orkeslös får avsked bevistatt fälttågen i Tyskland och Norrige blivit då skadad i armen”. Denna notering skänker musköten större historisk tyngd eftersom den berättar att musköten förmodligen har följt med i de sista krigskampanjer som Sverige är involverad i. Tanken är svindlande då troligen Arvid Hult var en av de 23000 svenska soldaterna som tillsammans preussare, österrikare och ryssar på allvar knäckte Napoleons arme vid slaget vid Leipzig oktober 1813.  Efter slaget tågade den svenska kungen med armén genom Danmark och tvingade dem att avstå Norge. I juli 1814 invaderade Arvid Hult tillsammans med sina vapenbröder Norge som snart fick kapitulera och ingå union med Sverige.

Svenska armén i aktion vid 200-årsjubileumet av Waterloo. En miljö inte helt olik den som Arvid Hult mötte. Bild: Maja Satz.

När och hur Arvid blev skadad är omöjligt att säga men skadorna var så pass allvarliga att han 1834 fick ersättas av en ny knekt på Långstorp. Troligen så fick musköten stå kvar i torpet och användes av den nya knekten till 1840-talet då den ersattes av en slaglåsmusköt. Vägen till att hamna under ett loggolv i Gryt är höljt i dunkel, men dess historia som en pusselbit i världshistorien har nu fått träda fram.

Kanhända att jag faktiskt köpt mig en musköt som jag kan tänkas behålla. Kors i taket.

Tack Per Söderström, Peter Holmgren och Peter Larsson för forskningshjälp och input.

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Hör och häpna, du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivit ganska lite, det allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

Om svartkrutsvapen i allmänhet

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.

I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är.

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet. Alla hans övriga småböcker är väl värda om du hittar de billigt.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Har inte läst den själv men sägs vara oumbärlig om man är intresserad av Stockholms vapensmeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

Många av er har säkert läst Douglas Adams klassiska rymdepos Liftarens guide till galaxen. Kanske minns ni att mycket av handlingen kretsar kring ett särskilt avancerat rymdskepp som heter Hjärtat av guld. Detta skepp drivs av något som speciellt som Osannolikhetsdrift. Denna drift gör att skeppet kan spränga alla gränser och helt osannolikt befinna sig överallt i hela Universum samtidigt. Högst osannolikt kan man säga. Idag när jag besökte vårens militariamässa i Solna fick jag känslan av att ha bli tagen av denna imaginära drift.

En revolver är en revolver är en revolver är en revolver….

I bagaget denna dag hade jag tagit med mig något exceptionellt som jag av en slump fått i en mindre vapensamling jag köpt en för en tid sen. En säregen musköt som jag efter idel detektivarbete kunde fastställa som en Callerströms projektgevär m/1835. Ingen samlare jag pratat med hade någonsin sett en förr, ännu mindre hållit i en. Den nämns endast som en passus i historien om när slaglåset skulle införas i Svenska armén under 1830-40-talet. Det var en tid då man provade ut olika konstruktioner och modeller för att sedermera ta fram vår första slaglåsmusköt, m/1840. Små upplagor av projektgevär och försöksmodeller provades och ratades under 1830-talet. Callerström var en ledande figur i arbetet och en av dessa projektmodeller han tog fram var en musköt med bakåtgående lås.* Den tillverkades på Gustaf Stads faktori i Eskilstuna i endast 20 exemplar. Mitt exemplar är nummer 8 tycktes vara det enda kända exemplaret förutom två stycken som finns på Armémuseum. Problemet är att min saknar hane och att hitta en hane till ett närmast unikt vapen såg jag som föga troligt.

En komplett Callerström m/1835. Notera den groteska hanen. Något skönhetspris lär den inte ha fått. Foto: Armemuseum.

När jag promenerade mellan de ändlösa raderna av bajonetter, tredjeriketfetishism och revolverrader rycker plötsligt en samlarkollega mig i armen och börjar orera om att det ligger ett Callerströmgevär på ett bord fem meter ifrån bordet jag placerat min Callerström på. Mycket riktigt ligger där en nedkortad, lite sorglig Callerströmmaret. Jag känner hur osannolikhetsdriften griper tag i mitt väsen, det flimrar nästan framför ögonen. Mina händer darrar svagt när jag halar upp lädret ur väskan, jag har en närmast utomkroppsligt flummig känsla i kroppen. Säljaren tycks känna av min känsla och jag visar honom vad jag upptäckt när jag berättar om min hanlösa musköt. Jag märker att även de som får bevittna det sammanförande underverket för ett ögonblick fångas i samma upplevelse. Mitt nya fynd har nr 7, alltså närmsta syskon till min nr 8. Med hjälp av 7:an som donator kommer jag nu få ett närmast komplett ex med originaldelar. Osannolikt och närmast en mystisk upplevelse.

Ovan, skraltig m/1835, nedan hanlös m/1835 i fullängd.

I övrigt var största glädjen på mässan att oväntat många personer kom fram till mig och tackade för de artiklar jag skrivit på denna blogg. Det betyder mycket att få den typ av uppskattning då det är svårt att på sin kammare att utröna huruvida något jag skriver blir läst eller inte. Besökstatitisk faller till föga när det kommer till verkliga människors glada tillrop. En del visar bilder på nyvunna allmogevapen de köpt, andra säger sig börjat uppskatta det svenska vapenhistoriska arvet mer. Roligast var en mycket sympatisk, militärt överintresserad kyrkvärd som överräckte mig en liten trave oblater i hopp om ökad träffsäkerhet. Han hade med stort nöje, noggrant läst min artikel om folklig ballistik.

Oblaterna i säkert förvar. Nu kommer jag pricka järpar på 400 alnars avstånd med förbundna ögon.

Dessvärre hittade jag inget direkt som jag personligen ville ha även om en del andra fynd gjordes. Det var extremt tunnsått med saker som jag verkligen ville ha, visst Callerström-upplevelsen gick inte av för hackor med det är knappast mitt samlarområde i slutänden. Trevliga svenska jaktvapen lös med sin frånvaro men jakten fortsätter. Det trevliga sällskapet, att träffa kunniga samlarkollegor och duktiga skyttar är troligen det bästa med en sådan här tillställning.

Helt lottlös blev jag givetvis inte.

Syns i höst med hopp om nya fynd.

*En längre artikel om Callerström och hans projektgevär kommer jag skriva inom tid.

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

Callerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

Palms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

Callerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

Whitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

Gernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

Callerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

Ärmvästen fungerar också som jacka.

Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.