Jag vill med detta korta inlägg tillkännage att Sverige har fått två nya erkända smidesmästare. Cirka 250 år efter deras död. Framför allt är detta ett nördigt marginaltillägg till Kåa Wennbergs skrifter om Sveriges pistol- och bössmeder.  Hjälp mig gärna med att fylla på källmaterialet med fler mästare eller okända smeder.

Som jag förstått och tolkat det var det bara mästare som har möjligheten att signera skjutvapen. Eftersom bara de som blivit godkända som mästare av skrået fick ha en egen verkstad utesluter det att smidesgesällerna hade makt att signera sina egna vapen. Gesällerna arbetade alltid åt andra fristående mästare eller inom faktoriväsendet. Alla vapen som tillverkades skulle besiktigas och godkännas varför gesällernas egna arbeten inte såldes under eget namn utan under mästarens verkstads namn.

Jag har hittat på två vapen av två smeder som vi vet ganska lite om. Det är troligt att dessa två smeders produktion är ringa eftersom detta är de enda två vapnen jag stött på från deras verkstad. 1700-talet var en orolig tid med låg medelålder, en del hantverkare var bara verksamma ett fåtal år, varför produktionen ofta var ringa. Det kan också hända att de primärt var knutna till ett faktori eller regemente eller hade för vana att inte signera några av sina vapen.

Erik Lagerberg 1746-?
Lagerberg står omtalad 1770 som gesäll under den mycket kända mästaren Anders Wåhlberg i Stockholm. Det här vapnet har jag stött på två gånger, först skulle det ha sålts i Norrköping men hamnade sen på Widforss stora vapenauktion i höstas. Det är en förhållandevis kort slätborrad bössa, ganska enkel och stilren i utförandet. Hanen saknades dessvärre.

Foto: Widforss 2014.

Johan Moberg 1737-?
Johan Moberg omnämns inte i Wennbergs Svenska böss- och pistolsmeder men förekommer i hans häfte om Norrköpings vapenfaktori. Där är informationen knapphändig, det står att hans födelseår  samt att han 1760 var gesäll i Stockholm hos den kände vapensmeden Johan Frantz Meidinger. Det står också att han är ifrån Norrköping. Den här enkla och stympade låsplattan är det enda materiella spåret jag hittat. Den berättar att Johan Moberg efter sig gesälltid begav sig till sin hemort och hade egen verkstad som mästare. .

Det är inte omöjligt att han var släkt med faktorimästaren i Norrköping, Hindrich Moberg (1719-?). På grund av åldersskillnaden är det uteslutet att det är hans far men kanske någon annan släkting.

Hittar du fler vapensmeder? Har du gjort egna efterforskningar? Hör gärna av dig så kan jag se till att det får en större spridning. Kunskap är som gödsel, den fungerar bäst när den sprids.

Bland det roligaste jag vet är när jag kommer över någon gammal bössa som jag direkt känner att jag vill para ihop med en speciell person. Särskilt när personen ifråga inte ens vet att hen letar efter någon särskild bössa. Detta är berättelsen om just ett sådant vapenkoppleri. Jag köpte några lodbössor och bland dem fanns en svart, slank och orörd lodbössa från någonstans i Norrland. Troligen kom den till runt 1870-1880-talet någon gång då Remingtons patronladdade rullblockmekanism började användas både inom det militära och bland jägarna i hela Sverige. Till stockningen påminner den mycket om en rullblockarens karaktäristiska stock.  Låset kom från ett Wredesgevär från 1864 tillverkat i Husqvarna.

Vapnets sköna patina vittnar om många skogsturer och troligen har många tjädrar, orrar och järpar fallit för dess små kulor. Vad som kanske är mest intressant med vapnet, och som lade grunden till matchningen, var signaturen på pipan. På kammarstycket står det inslaget FLB.
Tyvärr är det inte känt vem som dolde sig bakom FLB. Vapnet har ingått i Pengsjö nybyggarmuseums samlingar som såldes ut häromåret. Den är omnämnd i Arnold Lagerfjärds bok om Bottniska bössor och påstås då komma från Lycksele. Det finns fler vapen runt om i landet som bär samma signatur.

Till saken hör att det finns en modern vapensmed som går under sitt nickname FLB1. Han har gjort sig känd på det enorma handladdning/vapen/jaktnördforumet Robsoft som en oerhört skicklig vapensmed. Under flera projekttrådar har han visat hur han bygger moderna jaktvapen tillbehör från scratch. Tidigare har han köpt en rejält skraltig allmogebössa som han med stor skicklighet gjorde en ny stock till.

Så tanken blev såklart FLB1 måste komma samman med lodbössan FLB. Mitt vapenkoppleri fungerade och FLB1 tog sig an bössan med målet att göra det skjutbart på ett så varsamt sätt som möjligt.  Bössan är i behov av en hel del kärlek, små sprickor, träbortfall, dåligt upphak, paj nippel och intressant nog en nedslagen blykula i mynningen.

Här följer renoveringen med FLB1:s egna ord och bild ifrån Robsoft.

En FLB på arbetsbänken.

Egentligen behöver jag nog inga fler projekt på ett tag men ibland går det bara inte att motstå.
När så Kurage här på forat säljer ut en lodbössa som är stämplad FLB fanns det inget att göra, den bössan skulle bara bli min.
Lite efterforskningar på märkningen FLB visar på en inte helt okänd smed och jag vet i alla fall om två bössor med denna märkning.

Att det har funnits en smed som märker sina verk FLB före mig är ju nästan lite spooky . Min signatur FLB 1 är ju en förkortning på Fallblockare, ett namn jag valde när jag regade mig på forat för att skriva om en fallblockaren jag byggde. (Den bössan har också märkning FLB).

Hur som helst så är bössan nu min och en genomgång behövs. Eftersom bössan bär spår av alla sina år och kommer så att förbli omfattar mina arbeten att fixa till några skador på kolven, smörja upp/justera låset, då detta saknar lite distinkta lägen. En ny nippel kommer svarvas fram. Dessutom sitter det en blykula inslagen i loppet och den skall ju ut då tanken är att få bössan i ett bra skjutbart skick.

I motsats till mina tidigare projekt blir det en varsam renovering med så små ingrepp som möjligt för att behålla bössans själ.

Kommer lägga in lite bilder när jag kommer igång, kanske tar ett tag men nu är tråden i alla fall igång.

Johan..
Märkningen
En riktigt grann bössa med spår av tidens tand. Djävulskt framtung med sin kraftiga pipa. (en riktig sporter)…
Här behövs det passas in en ny träbit. Nippeln är som sagt slut.

  En längsgående spricka som behöver limmas.

Här sitter kulan fast, har lite olika knep på att ta ur den.

Låset och pipan
Började med att demontera pipan ur stocken. Det som fanns kvar av nippeln lossade utan större ansträngning. Svanskruven bjöd
inte den heller på några större motstånd. En liten hög med rost eller vad det nu var kom rinnande ur där svanskruven tidigare satt.

Funderade lite på hur jag skulle tackla kulan som satt fast i pipan. Provade att knacka ur den och det lossnade relativt snabbt.
Till slut fick jag ur det som satt och det var totalt 4 kulor.

Fick improvisera med läskstång då jag inte hade någon med längden som krävdes (90 cm total piplängd). Jobbade med olja och lite
olika borstar, avslutade med att dra med linnelapp och efter tio lappar såg det hyfsat ut. Kommer fortsätta senare men det ser betydligt bättre ut än jag hade befarat. Räfflor och bommar finns där och det kommer nog bli riktigt bra med lite jobb.

Låset var nästa man till rakning, låset såg riktigt bra ut men riktigt skrek efter rengöring och olja/fett. Började med att demontera allt samt borstade rent allt med rödsprit och tandborste. Blåste rent samt fettade in alla rörliga delar. En efterföljande oljedusch samt rentorkning fick avsluta det hela.

Låset funkar perfekt med distinkta klick i sina två uppspänningslägen. Det verkar som att låset är relativt lite använt då allt är skarpt och fint. Lite rost och patina finns förstås men det vore ju konstigt annars.

Följande bilder beskriver nog rätt väl vad jag har gjort.












Fortsättning följer…

Fyra skator och slutligen en kråka valde att slå sig ner på fel gård.

Salongsgevärstider
1 juli har passerat och det betyder att åtminstone där jag bor att kråkjakten är igång. De arter som jagas är framför allt kaja, kråka, skata, råka och nötskrika. Men går de att äta? Givetvis går allt att äta, till och med god behållning. Som matfågel är det kanske främst råka och nötskrika som betraktas som ganska smarriga. Undantagsvis talas det även om kaja och kråka under förutsättning att det är unga exemplar som gärna skjuts på vårkanten då de är magra.

Men skatan då? Jag har försökt hitta både gamla och nya referenser till att äta skator och jag upptäckte att de är rätt få. Under hårda tider med svält och umbäranden äter folk vad som helst, men hur var det annars då? Om jag minns rätt så läste jag i en artikel i Populär arkeologi att det funnits skatben i en avfallshög i något svenskt kloster. Det behöver ju inte betyda att de faktiskt ätit av dem, de kan ha hamnat där av andra anledningar. Varför skatan hamnat i skymundan kan ha flera orsaker. Två huvudteser lär vara att den är otjänlig och smakar illa, den andra tesen är att det inom äldre folktro anses tabu att skjuta gårdsskatorna då det  drar olycka över gården. Skatan kan alltså ha hamnat i samma fålla som svamp och häst, det vill säga något som undvikas som mat.

Ska du tillaga skata ska du skjuta skatungarna och undvika de äldre. Skator äter as och kan ha parasiter men de som är unga är det ingen fara med. Jag har två skatbon på tomten som båda har fått ungar och så fort som de blev lovliga skred jag till verket med att dra skam och olycka över gården. Nu efter fyra skator är de rejält misstänksamma kan jag lova.

Edward Blom som vurmar för all typ av mat som svenskarna har ätit innan lightprodukter var påtänkta lyfter fram att det är bra om kråkfågeln ligger i mjölk innan tillagning.  Detta för att dra ur den värsta smaken. Jag tänkte i liknande banor fast jag la skatbröstet i en grillsås istället.

Jag skivade det i småskivor och stekte ordentligt. Av en händelse hade jag bra kanapéskal och pepprad färskost och med en liten tomatskiva blev det ovanligt snyggt.

Smaklig måltid!

Hur smakade det då? Jotack, helt ok. Det är ju inte så mycket kött men ganska mustig, leversmak med en undersmak av någon tung sump i botten. Men oätligt? Nej inte direkt smakligt kött heller. Men till och med svärmor smakade så helt dåligt kan det inte vara.

Källa: Fritt konstruerad efter servetteckning av Leo Huberman och Eli F. Heckscher på Uppsala universitets julfest 1949.

Norrland – Sveriges Vilda västern
Under 1800-talet var Norrland Sveriges lilla vilda västern. Kolonisatörer från hela Sverige slog sig ner på de mest avlägsna platser i längtan efter lycka och en dräglig tillvaro. Myrar dikades ur, hus timrades och åkrar bereddes,  ackompanjerat till svettiga svordomar och myggors surranden. Infrastruktur med järnvägar spridde sig långsamt sitt spretiga grenverk över den norrländska jungfruliga marken. Många drog till Amerika på jakt efter en egen jordlott, andra valde Norrland som ett alternativ. Kolonisatörerna fick det inte lätt i det ödsliga, kalla landskapet. En del lyckades överleva medan många dukade under för svält, köld och umbäranden.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stycken vitt skilda verk som på olika sätt beskriver denna tid under 1800-talet, en självbiografi, en roman och en Tv-serie.

Lisa Johansson – Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken sammanställt av Sune Johansson.
Saltlake och blodvälling är en biografi över textilkonstnären Lisa Johanssons uppväxt som barn i en dysfunktionell nybyggarfamilj i Vilhelminas utmarker.  Den här samlingen norrbottniska njurstenar ger en mångbottnad bild av hur livet tedde sig i fattigsverige vid sekelskiftet 1900. Hur fungerade samhället vid denna tid? Hur var det att vara en liten flicka i den här miljön? Och kanske framför allt, vad innebär det att vara på samhällets botten? Lisa Johansson delar öppenhjärtigt med sig av nattsvarta berättelser om girighet, övergrepp, likgiltighet och annan mumma för den misärälskaren. Vill du läsa mer om denna titel så har jag skrivit en längre artikel. Senare i livet blev hon textilkonstnär och skrev ett otroligt växtfärgningshäfte där du kan få fram hela färgpaletten med endast det du hittar i karg fjällmiljö.

Knut Hamsun – Markens gröda
Hamsun var Norges meste litterära gigant, hans eftermäle är omfångsrikt, från USA-emigrant och stilbildare till vimsig, reaktionär Hitlerkramare. År 1917 kom Hamsun ut med sin roman Markens gröda som handlar om  om nybyggaren Isak Sellanraa som bryter ny mark i Nordnorge.  Han är en underlig figur som med hela bondestammens samlade strävsamhet uppnår varje nybyggares vilda fantasier. Isak är smärtsamt jordnära, arbetsam och vänligt karg. Han representerar den idealiske bonden som metodiskt lugn formar naturen, rätar ut dess klippiga mylla till snörräta tegar. Hamsun låter visa vem som är lämpad och vem som inte är det, i en hård tid där industrialismen spränger fram. Detta är ingen solskenshistoria för de personerna som rör sig i huvudpersonens närhet. Få saker bekommer Isak, han består likt en uråldrig representant för släktet med jord under naglarna. Om Saltlake och blodvälling är baksidan av medaljen är detta dess polerade framsida. Om man heter Isak Sellanraa det vill säga.

Knut Hamsun, målad av Alfredo Anderson. Källa Wikipedia.

TV-serien Nybyggarland
1972 sändes en serie på TV som på allvar och realistiskt ville visa det hårda nybyggarlivet i Norrlands inland. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och porträtterar änkemannen Mikael Edberg som tillsammans med sin dotter har köpt en okänd bit mark så långt ut i ödemarken man kan tänka sig. Redan första avsnittet bjuder på en kavalkad av svårigheter såsom slagsmål, mordbrand, våldtäktsförsök, drunkningsolyckor, båtslagsmål, eldstrider och svält. En fullständig frossa i misär i bästa norrländska ordkarga anda. Huvudpersonen Mikael är liksom Isak i Markens gröda en redig och rättskaffens karl som till synes klarar av alla mödor men som trots allt är naiv och tjockskalligt envis till varje pris. I den här serien är människoliv inte mycket värt och gillar du lodbössor, onda samer, näverkontar, slagbjörnar, utdikade myrar, svältfödda barn och sammanbitna korta dialoger är detta serien för dig.

Finns på öppet arkiv att se redan idag. Har inte hunnit se säsong två än.

Mikael Edberg i samspråk med gamla samer. I bakgrunden, den odugliga norrmannen vars enda egenskap i serien är att fabulera, supa och inneha en snygg men oduglig fru. Källa Öppet arkiv.

Så där ja, glöm nu allt vad sommar och trivsel är och förkovra eder i karga landskap och svält!

Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre  bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.

Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.

För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.

Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.

En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.

I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.

Källor:
http://militera.lib.ru/tw/0/pdf/makovskaya_lk01.pdf
http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm

En mörk dag kommer allmogen även till din marknad. Vi ser till att drängaslagsmålen blir minnesvärda i generationer.

För första gången på flera år upplevde jag allmogemarknaden utan att slå upp mitt marknadsstånd och prata vapen. I år valde jag och dottern att åka dit en sväng och uppleva allmogemarknaden ur ett barnperspektiv.  Treåringar är intresserade av andra saker än vad du vill se, lilla fröken vill inte lyssna på en entusiastisk äldre herre som klyver takspån eller prata om vikten av mald eller hackad fläskkorv i Nils Keylands viktiga verk ”Allmogekost”. Små barn har ett väldigt begränsat historiskt medvetande, men det ska börjas i tid.

Lyckligtvis har Allmogemarknaden mycket annat att erbjuda små barn och deras kräsna sinnen. Lantraser exempelvis, kan tillfredsställa såväl den agrarhistoriskt intresserade som klappsugna små.
Mycket djurskådande blir det och det är ju rätt trevligt.
Kaniner…

Kossor….
Fjäderfän…

Därutöver hittar vi enorma oxar, hästar med hästskjuts och även smarrig mat. I år blev det fläskmacka vars enkelhet kan tillfredställa vilket äckelmagat barn som helst.  På bilden skymtas också en liggande illa tilltygad och lagad revkanna jag hittade hos en av krämarna. Bucklorna och lagningar vittnar om att den svingats en och annan gång på blöta gästabud. Tillverkad 1834 av Nils Eric Justelius i Eksjö.

Givetvis var allmogeklanen på plats för att bringa oordning. De hade dagen innan gjort anhalt i Taberg och gjort hålan osäker med en förfest som jag tyvärr inte hade möjligheten att bevista. Resterna från festen hade blivit till en mäktig förning i färgerna askgrå, sillgrå, blekbeige, trossbottenbrun och härsket smörgul. Allmogekostens hela färgpalett.

Här fanns ett rikt smörgåsbord som aldrig tycks ha sett nödåret 1867. Med mustigt bröd, smör, äggost, svålar, sill, morötter, ostar och fina potäter. Ett särskilt omnämnande förtjänar fläskkorven vars bondska kärvhet med lätthet kan tävla med den beryktade Stekekorven ifrån Horn. Denna fläskkorv var dock en orgie i lök istället för den otrolig potatisartade smaken som återfinns från Horn. Vill du laga den lökiga fläskkorven så finns receptet här.

  Hela måltiden ackompanjerades av mycket trevande och långsamma toner från Björns nyinköpta durspel. Stämningen var på topp.

Sara, redo för att mota Olle i grind.

Björn och Anton, mätta drängar med fuffens och okynne i blicken.

Väl mött på nästa Allmogemarknad! 

Som många av er säkert känner till så älskade allmogen förr att fejka och imitera det som övre klasserna slängde sig med i de fina salongerna. Man skulle utan tvekan kunna säga att majoritetens försök att efterapa, imitera och inspireras blev till en egen säregen konstform. Folkkonsten är spännande och älskvärd i all sin kreativa naivitet. Samma sak gällde för allmogens bössor som präglades av en intressant kombination av ändamålsenlighet och folklig estetik. Bössan måste fungera i skogen men den fick också gärna se bra ut.

Att måla kolven var ett sätt att skydda vapnet såväl som dekorera den. Denna artikel handlar bara om målning och inte om betsning som kanske är att betrakta som den vanligaste kolvinfärgningen.

Målad kolv
Att svärta kolven har en lång tradition i Sverige.  Armens eldhandvapen svärtades fram  till början 1800-talets början och även allmogen gjorde detta. Jag har inte hittat något exakt recept men allt pekar mot att grundingredienserna är kokt linolja och kimrök som är ett svart pigment som de flesta hade tillgång till.  Denna typ av målning ger ett gott skydd för träet i hårt väder. Det kan också spekuleras i om lokala blandningar med tjära. För att få färgen att tränga in mer brukar en bekant till mig värma upp kolven lite och sen måla kolven. Slutligen när när det torkat använder han en blandning av tjära, linolja och kimrök.

Kort lodbössa med tåspännarlås och underst en lodbössa av Hans Fredriksson från Vännäs.

På båda kolvarna går det se att där färgen inte är sliten så har färgen krackelerat och bildat en skrovlig yta. En trolig anledning till att detta har uppstått är att bössorna hängt i närheten av en värmekälla och att färgen svettats och bildat denna yta.

Den skrovliga ytan av svettig färg som stelnat.

Det har också förekommit andra färger men det är att betrakta som väldigt ovanligt. Jag har för mig att jag har sett en blå och en röd lodbössa men i min ägo har jag en fisbeige bössa vars färg kan vara original, visst slitage tyder på det.

Ådringsmålade stockar
Allmogen hade en förkärlek för trämaterial de aldrig själva kunde komma över. De ådringsmålade därför gärna sina möbler för att efterlika valnöt, ek och andra fina träslag. Även deras bössor fick sig en släng av sleven.

Metoderna varierar hur målningen är utförd, ibland är det traditionell drickamålning det vill säga pigment blandat med något som fanns nära till hands såsom öl eller svagdricka. Drickamålningen kunde göras på en linoljefärgsgrund men inte nödvändigtvis. Den tigerrandiga lodbössan verkar vara målad direkt på träet och är mycket stilistisk i stilen. Den efterapar inte något känt träslag utan ger bara en svag förnimmelse av trä.

Den mittersta bössan är mer inne på att likna ett mörkt träslag med tydlig fiberriktning. Utförandet är inte helt pricksäkert men den översta bössan skvallrar om att det är ett proffs som varit framme. Här handlar det om en mörk och väl utförd ådringsmålning som påminner om mörk valnöt.

Rakräfflad bössa med äldre 1700-talslås. Varifrån i Sverige bössan kommer är svårt att fastställa.

Ådringsmålningar, särskild de gjorda med vattenlösliga ingredienser, tål inte särskilt mycket väta och slitage. Att göra någon typ av försegling eller skydd var nödvändigt. Att olja in målningen med linolja var troligen vanligast. Genom att koka linoljan kunde man göra linoljan tjockare för att den skulle fungera mer som en skyddande film. Om harts tillsattes till den kokande linoljan blev det en fernissa som gav en stark, skyddande yta för målningen.

Vem som utförde dessa mer avancerade målningar är det ingen som vet. Lokala målare eller kringvandrande dekorationsmålare har säkert anlitats. Det är intressant då det involverar en typ av hantverkare vi vanligen inte förknippar med vapensmidet. Värt att notera är också att målade kolvar verkar vara synonymt med det norrländska vapenhantverket. Jag har inte lyckats hitta någon bössa från södra Sverige som är målad (annat än möjligen svart), men det ligger i linje med vapenhantverket vid denna tid i övrigt. Södra Sveriges jägarkår förlitade sig på faktoriarbeten och skråanslutna vapenhantverkare vilka inte målade sina kolvar utan höll sig till andra hantverkstraditioner.

Ryssarna tog konsten att måla kolvar ett steg längre. Denna snappflintlåsbössa finns på Ryska museet i St Petersburg och här kan vi verkligen prata om att införliva folkkonsten i bösstillverkningen.

Foto: Marin Milchev.

Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.

Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.

Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.

Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen.  Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.

På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.

Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen.  Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.

I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.

En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.

Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.

Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.

I år är det 200 år sen slaget vid Waterloo där Napoleon besegrades slutligen. Det kan man fira på många sätt och ett sådant sätt är att sätta samman det största 1800-talsslaget någonsin i Europa med tusentals reenactors från hela världen. Även Sverige kommer att skicka en frivilligbataljon för att slåss mot fransmannen med den stora hatten.

Inför utskeppningen ner mot kontinenten måste fruar, fästmöer, gammalt folk, fattighjon och krigsinvalider och alla andra som inte fått följa med få en chans att säga adjö till knektarna. Det är dags för tidig 1800-talsfest helt enkelt. Till och med stadfäst av konungen själv.

Förberedelserna och värdskapet sköttes av en skara glada skånska knektar som av en händelse dykt upp i Stockholm och exproprierat torpet Lugnet. Med sig hade de också marketenterskan fröken Satz som kommer kränga prylar och effekter bland knektarna. Bland varorna fanns bland knektar begärliga saker såsom kaffe, mustaschvax, pipor och tobak. Till synes verkar de skånska knektarna förse henne med varor.

Själv hade jag också bäddat för fest, en revkanna till bredden fylld med den bästa drickan, örtbakad stek, rökt korv och hästkorv.

Jag tog på mig bästa bondska dräkten eftersom jag tillhör de få som nesligen ska stanna hemma och se till grannens tjädrar, orrar, harar och andra vilda kreatur medan han ligger uti fält. Som reskamrat hade jag med mig min vita, pålitligt snyltande och nyklippta hynda Nina.

Med tiden ramlade allt fler knektar och folk från trakten i på tillställningen och gjorde sig bekväma.

Även inne i huset blev det snart gemytlig stämning. Det bjöds på ärtsoppa så mustig och mastig att den skulle gå att skulptera i och värdarna skänkte ut såväl kall, varm samt ljummen punsch. Snart kunde vi räknas gott över 30 personer.

En spelkunnig knekt stämde upp till dans och en och annan polska avverkades på det lilla dansgolvet. Jag hade hoppats på en god omgång hissa brudgummen på dansgolvet men i brist på både brudgum och blodstörst å lades de tankarna åt sidan. Hög och låg, vit sidentaft och smutsig vadmal  samsades hyffsat och snyggt i salen.

Kvällen för egen del avslutades med trevlig samkväm vid utskänkningdisken, ivrigt sammanställandes dolda esoteriska budskap med de matrester som fortfarande flockades.

Vid tolvslaget sade jag tack och bock och begav mig mot Östergyllens bakvatten Söderköping. Tack för denna gång.

Jag vill med detta korta inlägg tillkännage att Sverige har fått två nya erkända smidesmästare. Cirka 250 år efter deras död. Framför allt är detta ett nördigt marginaltillägg till Kåa Wennbergs skrifter om Sveriges pistol- och bössmeder.  Hjälp mig gärna med att fylla på källmaterialet med fler mästare eller okända smeder.

Som jag förstått och tolkat det var det bara mästare som har möjligheten att signera skjutvapen. Eftersom bara de som blivit godkända som mästare av skrået fick ha en egen verkstad utesluter det att smidesgesällerna hade makt att signera sina egna vapen. Gesällerna arbetade alltid åt andra fristående mästare eller inom faktoriväsendet. Alla vapen som tillverkades skulle besiktigas och godkännas varför gesällernas egna arbeten inte såldes under eget namn utan under mästarens verkstads namn.

Jag har hittat på två vapen av två smeder som vi vet ganska lite om. Det är troligt att dessa två smeders produktion är ringa eftersom detta är de enda två vapnen jag stött på från deras verkstad. 1700-talet var en orolig tid med låg medelålder, en del hantverkare var bara verksamma ett fåtal år, varför produktionen ofta var ringa. Det kan också hända att de primärt var knutna till ett faktori eller regemente eller hade för vana att inte signera några av sina vapen.

Erik Lagerberg 1746-?
Lagerberg står omtalad 1770 som gesäll under den mycket kända mästaren Anders Wåhlberg i Stockholm. Det här vapnet har jag stött på två gånger, först skulle det ha sålts i Norrköping men hamnade sen på Widforss stora vapenauktion i höstas. Det är en förhållandevis kort slätborrad bössa, ganska enkel och stilren i utförandet. Hanen saknades dessvärre.

Foto: Widforss 2014.

Johan Moberg 1737-?
Johan Moberg omnämns inte i Wennbergs Svenska böss- och pistolsmeder men förekommer i hans häfte om Norrköpings vapenfaktori. Där är informationen knapphändig, det står att hans födelseår  samt att han 1760 var gesäll i Stockholm hos den kände vapensmeden Johan Frantz Meidinger. Det står också att han är ifrån Norrköping. Den här enkla och stympade låsplattan är det enda materiella spåret jag hittat. Den berättar att Johan Moberg efter sig gesälltid begav sig till sin hemort och hade egen verkstad som mästare. .

Det är inte omöjligt att han var släkt med faktorimästaren i Norrköping, Hindrich Moberg (1719-?). På grund av åldersskillnaden är det uteslutet att det är hans far men kanske någon annan släkting.

Hittar du fler vapensmeder? Har du gjort egna efterforskningar? Hör gärna av dig så kan jag se till att det får en större spridning. Kunskap är som gödsel, den fungerar bäst när den sprids.

Bland det roligaste jag vet är när jag kommer över någon gammal bössa som jag direkt känner att jag vill para ihop med en speciell person. Särskilt när personen ifråga inte ens vet att hen letar efter någon särskild bössa. Detta är berättelsen om just ett sådant vapenkoppleri. Jag köpte några lodbössor och bland dem fanns en svart, slank och orörd lodbössa från någonstans i Norrland. Troligen kom den till runt 1870-1880-talet någon gång då Remingtons patronladdade rullblockmekanism började användas både inom det militära och bland jägarna i hela Sverige. Till stockningen påminner den mycket om en rullblockarens karaktäristiska stock.  Låset kom från ett Wredesgevär från 1864 tillverkat i Husqvarna.

Vapnets sköna patina vittnar om många skogsturer och troligen har många tjädrar, orrar och järpar fallit för dess små kulor. Vad som kanske är mest intressant med vapnet, och som lade grunden till matchningen, var signaturen på pipan. På kammarstycket står det inslaget FLB.
Tyvärr är det inte känt vem som dolde sig bakom FLB. Vapnet har ingått i Pengsjö nybyggarmuseums samlingar som såldes ut häromåret. Den är omnämnd i Arnold Lagerfjärds bok om Bottniska bössor och påstås då komma från Lycksele. Det finns fler vapen runt om i landet som bär samma signatur.

Till saken hör att det finns en modern vapensmed som går under sitt nickname FLB1. Han har gjort sig känd på det enorma handladdning/vapen/jaktnördforumet Robsoft som en oerhört skicklig vapensmed. Under flera projekttrådar har han visat hur han bygger moderna jaktvapen tillbehör från scratch. Tidigare har han köpt en rejält skraltig allmogebössa som han med stor skicklighet gjorde en ny stock till.

Så tanken blev såklart FLB1 måste komma samman med lodbössan FLB. Mitt vapenkoppleri fungerade och FLB1 tog sig an bössan med målet att göra det skjutbart på ett så varsamt sätt som möjligt.  Bössan är i behov av en hel del kärlek, små sprickor, träbortfall, dåligt upphak, paj nippel och intressant nog en nedslagen blykula i mynningen.

Här följer renoveringen med FLB1:s egna ord och bild ifrån Robsoft.

En FLB på arbetsbänken.

Egentligen behöver jag nog inga fler projekt på ett tag men ibland går det bara inte att motstå.
När så Kurage här på forat säljer ut en lodbössa som är stämplad FLB fanns det inget att göra, den bössan skulle bara bli min.
Lite efterforskningar på märkningen FLB visar på en inte helt okänd smed och jag vet i alla fall om två bössor med denna märkning.

Att det har funnits en smed som märker sina verk FLB före mig är ju nästan lite spooky . Min signatur FLB 1 är ju en förkortning på Fallblockare, ett namn jag valde när jag regade mig på forat för att skriva om en fallblockaren jag byggde. (Den bössan har också märkning FLB).

Hur som helst så är bössan nu min och en genomgång behövs. Eftersom bössan bär spår av alla sina år och kommer så att förbli omfattar mina arbeten att fixa till några skador på kolven, smörja upp/justera låset, då detta saknar lite distinkta lägen. En ny nippel kommer svarvas fram. Dessutom sitter det en blykula inslagen i loppet och den skall ju ut då tanken är att få bössan i ett bra skjutbart skick.

I motsats till mina tidigare projekt blir det en varsam renovering med så små ingrepp som möjligt för att behålla bössans själ.

Kommer lägga in lite bilder när jag kommer igång, kanske tar ett tag men nu är tråden i alla fall igång.

Johan..
Märkningen
En riktigt grann bössa med spår av tidens tand. Djävulskt framtung med sin kraftiga pipa. (en riktig sporter)…
Här behövs det passas in en ny träbit. Nippeln är som sagt slut.

  En längsgående spricka som behöver limmas.

Här sitter kulan fast, har lite olika knep på att ta ur den.

Låset och pipan
Började med att demontera pipan ur stocken. Det som fanns kvar av nippeln lossade utan större ansträngning. Svanskruven bjöd
inte den heller på några större motstånd. En liten hög med rost eller vad det nu var kom rinnande ur där svanskruven tidigare satt.

Funderade lite på hur jag skulle tackla kulan som satt fast i pipan. Provade att knacka ur den och det lossnade relativt snabbt.
Till slut fick jag ur det som satt och det var totalt 4 kulor.

Fick improvisera med läskstång då jag inte hade någon med längden som krävdes (90 cm total piplängd). Jobbade med olja och lite
olika borstar, avslutade med att dra med linnelapp och efter tio lappar såg det hyfsat ut. Kommer fortsätta senare men det ser betydligt bättre ut än jag hade befarat. Räfflor och bommar finns där och det kommer nog bli riktigt bra med lite jobb.

Låset var nästa man till rakning, låset såg riktigt bra ut men riktigt skrek efter rengöring och olja/fett. Började med att demontera allt samt borstade rent allt med rödsprit och tandborste. Blåste rent samt fettade in alla rörliga delar. En efterföljande oljedusch samt rentorkning fick avsluta det hela.

Låset funkar perfekt med distinkta klick i sina två uppspänningslägen. Det verkar som att låset är relativt lite använt då allt är skarpt och fint. Lite rost och patina finns förstås men det vore ju konstigt annars.

Följande bilder beskriver nog rätt väl vad jag har gjort.












Fortsättning följer…

Fyra skator och slutligen en kråka valde att slå sig ner på fel gård.

Salongsgevärstider
1 juli har passerat och det betyder att åtminstone där jag bor att kråkjakten är igång. De arter som jagas är framför allt kaja, kråka, skata, råka och nötskrika. Men går de att äta? Givetvis går allt att äta, till och med god behållning. Som matfågel är det kanske främst råka och nötskrika som betraktas som ganska smarriga. Undantagsvis talas det även om kaja och kråka under förutsättning att det är unga exemplar som gärna skjuts på vårkanten då de är magra.

Men skatan då? Jag har försökt hitta både gamla och nya referenser till att äta skator och jag upptäckte att de är rätt få. Under hårda tider med svält och umbäranden äter folk vad som helst, men hur var det annars då? Om jag minns rätt så läste jag i en artikel i Populär arkeologi att det funnits skatben i en avfallshög i något svenskt kloster. Det behöver ju inte betyda att de faktiskt ätit av dem, de kan ha hamnat där av andra anledningar. Varför skatan hamnat i skymundan kan ha flera orsaker. Två huvudteser lär vara att den är otjänlig och smakar illa, den andra tesen är att det inom äldre folktro anses tabu att skjuta gårdsskatorna då det  drar olycka över gården. Skatan kan alltså ha hamnat i samma fålla som svamp och häst, det vill säga något som undvikas som mat.

Ska du tillaga skata ska du skjuta skatungarna och undvika de äldre. Skator äter as och kan ha parasiter men de som är unga är det ingen fara med. Jag har två skatbon på tomten som båda har fått ungar och så fort som de blev lovliga skred jag till verket med att dra skam och olycka över gården. Nu efter fyra skator är de rejält misstänksamma kan jag lova.

Edward Blom som vurmar för all typ av mat som svenskarna har ätit innan lightprodukter var påtänkta lyfter fram att det är bra om kråkfågeln ligger i mjölk innan tillagning.  Detta för att dra ur den värsta smaken. Jag tänkte i liknande banor fast jag la skatbröstet i en grillsås istället.

Jag skivade det i småskivor och stekte ordentligt. Av en händelse hade jag bra kanapéskal och pepprad färskost och med en liten tomatskiva blev det ovanligt snyggt.

Smaklig måltid!

Hur smakade det då? Jotack, helt ok. Det är ju inte så mycket kött men ganska mustig, leversmak med en undersmak av någon tung sump i botten. Men oätligt? Nej inte direkt smakligt kött heller. Men till och med svärmor smakade så helt dåligt kan det inte vara.

Källa: Fritt konstruerad efter servetteckning av Leo Huberman och Eli F. Heckscher på Uppsala universitets julfest 1949.

Norrland – Sveriges Vilda västern
Under 1800-talet var Norrland Sveriges lilla vilda västern. Kolonisatörer från hela Sverige slog sig ner på de mest avlägsna platser i längtan efter lycka och en dräglig tillvaro. Myrar dikades ur, hus timrades och åkrar bereddes,  ackompanjerat till svettiga svordomar och myggors surranden. Infrastruktur med järnvägar spridde sig långsamt sitt spretiga grenverk över den norrländska jungfruliga marken. Många drog till Amerika på jakt efter en egen jordlott, andra valde Norrland som ett alternativ. Kolonisatörerna fick det inte lätt i det ödsliga, kalla landskapet. En del lyckades överleva medan många dukade under för svält, köld och umbäranden.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stycken vitt skilda verk som på olika sätt beskriver denna tid under 1800-talet, en självbiografi, en roman och en Tv-serie.

Lisa Johansson – Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken sammanställt av Sune Johansson.
Saltlake och blodvälling är en biografi över textilkonstnären Lisa Johanssons uppväxt som barn i en dysfunktionell nybyggarfamilj i Vilhelminas utmarker.  Den här samlingen norrbottniska njurstenar ger en mångbottnad bild av hur livet tedde sig i fattigsverige vid sekelskiftet 1900. Hur fungerade samhället vid denna tid? Hur var det att vara en liten flicka i den här miljön? Och kanske framför allt, vad innebär det att vara på samhällets botten? Lisa Johansson delar öppenhjärtigt med sig av nattsvarta berättelser om girighet, övergrepp, likgiltighet och annan mumma för den misärälskaren. Vill du läsa mer om denna titel så har jag skrivit en längre artikel. Senare i livet blev hon textilkonstnär och skrev ett otroligt växtfärgningshäfte där du kan få fram hela färgpaletten med endast det du hittar i karg fjällmiljö.

Knut Hamsun – Markens gröda
Hamsun var Norges meste litterära gigant, hans eftermäle är omfångsrikt, från USA-emigrant och stilbildare till vimsig, reaktionär Hitlerkramare. År 1917 kom Hamsun ut med sin roman Markens gröda som handlar om  om nybyggaren Isak Sellanraa som bryter ny mark i Nordnorge.  Han är en underlig figur som med hela bondestammens samlade strävsamhet uppnår varje nybyggares vilda fantasier. Isak är smärtsamt jordnära, arbetsam och vänligt karg. Han representerar den idealiske bonden som metodiskt lugn formar naturen, rätar ut dess klippiga mylla till snörräta tegar. Hamsun låter visa vem som är lämpad och vem som inte är det, i en hård tid där industrialismen spränger fram. Detta är ingen solskenshistoria för de personerna som rör sig i huvudpersonens närhet. Få saker bekommer Isak, han består likt en uråldrig representant för släktet med jord under naglarna. Om Saltlake och blodvälling är baksidan av medaljen är detta dess polerade framsida. Om man heter Isak Sellanraa det vill säga.

Knut Hamsun, målad av Alfredo Anderson. Källa Wikipedia.

TV-serien Nybyggarland
1972 sändes en serie på TV som på allvar och realistiskt ville visa det hårda nybyggarlivet i Norrlands inland. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och porträtterar änkemannen Mikael Edberg som tillsammans med sin dotter har köpt en okänd bit mark så långt ut i ödemarken man kan tänka sig. Redan första avsnittet bjuder på en kavalkad av svårigheter såsom slagsmål, mordbrand, våldtäktsförsök, drunkningsolyckor, båtslagsmål, eldstrider och svält. En fullständig frossa i misär i bästa norrländska ordkarga anda. Huvudpersonen Mikael är liksom Isak i Markens gröda en redig och rättskaffens karl som till synes klarar av alla mödor men som trots allt är naiv och tjockskalligt envis till varje pris. I den här serien är människoliv inte mycket värt och gillar du lodbössor, onda samer, näverkontar, slagbjörnar, utdikade myrar, svältfödda barn och sammanbitna korta dialoger är detta serien för dig.

Finns på öppet arkiv att se redan idag. Har inte hunnit se säsong två än.

Mikael Edberg i samspråk med gamla samer. I bakgrunden, den odugliga norrmannen vars enda egenskap i serien är att fabulera, supa och inneha en snygg men oduglig fru. Källa Öppet arkiv.

Så där ja, glöm nu allt vad sommar och trivsel är och förkovra eder i karga landskap och svält!

Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre  bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.

Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.

För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.

Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.

En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.

I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.

Källor:
http://militera.lib.ru/tw/0/pdf/makovskaya_lk01.pdf
http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm

En mörk dag kommer allmogen även till din marknad. Vi ser till att drängaslagsmålen blir minnesvärda i generationer.

För första gången på flera år upplevde jag allmogemarknaden utan att slå upp mitt marknadsstånd och prata vapen. I år valde jag och dottern att åka dit en sväng och uppleva allmogemarknaden ur ett barnperspektiv.  Treåringar är intresserade av andra saker än vad du vill se, lilla fröken vill inte lyssna på en entusiastisk äldre herre som klyver takspån eller prata om vikten av mald eller hackad fläskkorv i Nils Keylands viktiga verk ”Allmogekost”. Små barn har ett väldigt begränsat historiskt medvetande, men det ska börjas i tid.

Lyckligtvis har Allmogemarknaden mycket annat att erbjuda små barn och deras kräsna sinnen. Lantraser exempelvis, kan tillfredsställa såväl den agrarhistoriskt intresserade som klappsugna små.
Mycket djurskådande blir det och det är ju rätt trevligt.
Kaniner…

Kossor….
Fjäderfän…

Därutöver hittar vi enorma oxar, hästar med hästskjuts och även smarrig mat. I år blev det fläskmacka vars enkelhet kan tillfredställa vilket äckelmagat barn som helst.  På bilden skymtas också en liggande illa tilltygad och lagad revkanna jag hittade hos en av krämarna. Bucklorna och lagningar vittnar om att den svingats en och annan gång på blöta gästabud. Tillverkad 1834 av Nils Eric Justelius i Eksjö.

Givetvis var allmogeklanen på plats för att bringa oordning. De hade dagen innan gjort anhalt i Taberg och gjort hålan osäker med en förfest som jag tyvärr inte hade möjligheten att bevista. Resterna från festen hade blivit till en mäktig förning i färgerna askgrå, sillgrå, blekbeige, trossbottenbrun och härsket smörgul. Allmogekostens hela färgpalett.

Här fanns ett rikt smörgåsbord som aldrig tycks ha sett nödåret 1867. Med mustigt bröd, smör, äggost, svålar, sill, morötter, ostar och fina potäter. Ett särskilt omnämnande förtjänar fläskkorven vars bondska kärvhet med lätthet kan tävla med den beryktade Stekekorven ifrån Horn. Denna fläskkorv var dock en orgie i lök istället för den otrolig potatisartade smaken som återfinns från Horn. Vill du laga den lökiga fläskkorven så finns receptet här.

  Hela måltiden ackompanjerades av mycket trevande och långsamma toner från Björns nyinköpta durspel. Stämningen var på topp.

Sara, redo för att mota Olle i grind.

Björn och Anton, mätta drängar med fuffens och okynne i blicken.

Väl mött på nästa Allmogemarknad! 

Som många av er säkert känner till så älskade allmogen förr att fejka och imitera det som övre klasserna slängde sig med i de fina salongerna. Man skulle utan tvekan kunna säga att majoritetens försök att efterapa, imitera och inspireras blev till en egen säregen konstform. Folkkonsten är spännande och älskvärd i all sin kreativa naivitet. Samma sak gällde för allmogens bössor som präglades av en intressant kombination av ändamålsenlighet och folklig estetik. Bössan måste fungera i skogen men den fick också gärna se bra ut.

Att måla kolven var ett sätt att skydda vapnet såväl som dekorera den. Denna artikel handlar bara om målning och inte om betsning som kanske är att betrakta som den vanligaste kolvinfärgningen.

Målad kolv
Att svärta kolven har en lång tradition i Sverige.  Armens eldhandvapen svärtades fram  till början 1800-talets början och även allmogen gjorde detta. Jag har inte hittat något exakt recept men allt pekar mot att grundingredienserna är kokt linolja och kimrök som är ett svart pigment som de flesta hade tillgång till.  Denna typ av målning ger ett gott skydd för träet i hårt väder. Det kan också spekuleras i om lokala blandningar med tjära. För att få färgen att tränga in mer brukar en bekant till mig värma upp kolven lite och sen måla kolven. Slutligen när när det torkat använder han en blandning av tjära, linolja och kimrök.

Kort lodbössa med tåspännarlås och underst en lodbössa av Hans Fredriksson från Vännäs.

På båda kolvarna går det se att där färgen inte är sliten så har färgen krackelerat och bildat en skrovlig yta. En trolig anledning till att detta har uppstått är att bössorna hängt i närheten av en värmekälla och att färgen svettats och bildat denna yta.

Den skrovliga ytan av svettig färg som stelnat.

Det har också förekommit andra färger men det är att betrakta som väldigt ovanligt. Jag har för mig att jag har sett en blå och en röd lodbössa men i min ägo har jag en fisbeige bössa vars färg kan vara original, visst slitage tyder på det.

Ådringsmålade stockar
Allmogen hade en förkärlek för trämaterial de aldrig själva kunde komma över. De ådringsmålade därför gärna sina möbler för att efterlika valnöt, ek och andra fina träslag. Även deras bössor fick sig en släng av sleven.

Metoderna varierar hur målningen är utförd, ibland är det traditionell drickamålning det vill säga pigment blandat med något som fanns nära till hands såsom öl eller svagdricka. Drickamålningen kunde göras på en linoljefärgsgrund men inte nödvändigtvis. Den tigerrandiga lodbössan verkar vara målad direkt på träet och är mycket stilistisk i stilen. Den efterapar inte något känt träslag utan ger bara en svag förnimmelse av trä.

Den mittersta bössan är mer inne på att likna ett mörkt träslag med tydlig fiberriktning. Utförandet är inte helt pricksäkert men den översta bössan skvallrar om att det är ett proffs som varit framme. Här handlar det om en mörk och väl utförd ådringsmålning som påminner om mörk valnöt.

Rakräfflad bössa med äldre 1700-talslås. Varifrån i Sverige bössan kommer är svårt att fastställa.

Ådringsmålningar, särskild de gjorda med vattenlösliga ingredienser, tål inte särskilt mycket väta och slitage. Att göra någon typ av försegling eller skydd var nödvändigt. Att olja in målningen med linolja var troligen vanligast. Genom att koka linoljan kunde man göra linoljan tjockare för att den skulle fungera mer som en skyddande film. Om harts tillsattes till den kokande linoljan blev det en fernissa som gav en stark, skyddande yta för målningen.

Vem som utförde dessa mer avancerade målningar är det ingen som vet. Lokala målare eller kringvandrande dekorationsmålare har säkert anlitats. Det är intressant då det involverar en typ av hantverkare vi vanligen inte förknippar med vapensmidet. Värt att notera är också att målade kolvar verkar vara synonymt med det norrländska vapenhantverket. Jag har inte lyckats hitta någon bössa från södra Sverige som är målad (annat än möjligen svart), men det ligger i linje med vapenhantverket vid denna tid i övrigt. Södra Sveriges jägarkår förlitade sig på faktoriarbeten och skråanslutna vapenhantverkare vilka inte målade sina kolvar utan höll sig till andra hantverkstraditioner.

Ryssarna tog konsten att måla kolvar ett steg längre. Denna snappflintlåsbössa finns på Ryska museet i St Petersburg och här kan vi verkligen prata om att införliva folkkonsten i bösstillverkningen.

Foto: Marin Milchev.

Norrländska snapplås. Foto: författaren. 

Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.

Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.

Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.

”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen,  särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”

Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.

Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.

Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.

Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.

Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.

Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten.  Foto: författaren.

Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .

Snappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.

Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.

Flintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.

Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter.  Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.

Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.

Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.

Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.

Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.

Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.

Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.

Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen.  Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.

På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.

Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen.  Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.

I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.

En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.

Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.

Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.

I år är det 200 år sen slaget vid Waterloo där Napoleon besegrades slutligen. Det kan man fira på många sätt och ett sådant sätt är att sätta samman det största 1800-talsslaget någonsin i Europa med tusentals reenactors från hela världen. Även Sverige kommer att skicka en frivilligbataljon för att slåss mot fransmannen med den stora hatten.

Inför utskeppningen ner mot kontinenten måste fruar, fästmöer, gammalt folk, fattighjon och krigsinvalider och alla andra som inte fått följa med få en chans att säga adjö till knektarna. Det är dags för tidig 1800-talsfest helt enkelt. Till och med stadfäst av konungen själv.

Förberedelserna och värdskapet sköttes av en skara glada skånska knektar som av en händelse dykt upp i Stockholm och exproprierat torpet Lugnet. Med sig hade de också marketenterskan fröken Satz som kommer kränga prylar och effekter bland knektarna. Bland varorna fanns bland knektar begärliga saker såsom kaffe, mustaschvax, pipor och tobak. Till synes verkar de skånska knektarna förse henne med varor.

Själv hade jag också bäddat för fest, en revkanna till bredden fylld med den bästa drickan, örtbakad stek, rökt korv och hästkorv.

Jag tog på mig bästa bondska dräkten eftersom jag tillhör de få som nesligen ska stanna hemma och se till grannens tjädrar, orrar, harar och andra vilda kreatur medan han ligger uti fält. Som reskamrat hade jag med mig min vita, pålitligt snyltande och nyklippta hynda Nina.

Med tiden ramlade allt fler knektar och folk från trakten i på tillställningen och gjorde sig bekväma.

Även inne i huset blev det snart gemytlig stämning. Det bjöds på ärtsoppa så mustig och mastig att den skulle gå att skulptera i och värdarna skänkte ut såväl kall, varm samt ljummen punsch. Snart kunde vi räknas gott över 30 personer.

En spelkunnig knekt stämde upp till dans och en och annan polska avverkades på det lilla dansgolvet. Jag hade hoppats på en god omgång hissa brudgummen på dansgolvet men i brist på både brudgum och blodstörst å lades de tankarna åt sidan. Hög och låg, vit sidentaft och smutsig vadmal  samsades hyffsat och snyggt i salen.

Kvällen för egen del avslutades med trevlig samkväm vid utskänkningdisken, ivrigt sammanställandes dolda esoteriska budskap med de matrester som fortfarande flockades.

Vid tolvslaget sade jag tack och bock och begav mig mot Östergyllens bakvatten Söderköping. Tack för denna gång.

Jag vill med detta korta inlägg tillkännage att Sverige har fått två nya erkända smidesmästare. Cirka 250 år efter deras död. Framför allt är detta ett nördigt marginaltillägg till Kåa Wennbergs skrifter om Sveriges pistol- och bössmeder.  Hjälp mig gärna med att fylla på källmaterialet med fler mästare eller okända smeder.

Som jag förstått och tolkat det var det bara mästare som har möjligheten att signera skjutvapen. Eftersom bara de som blivit godkända som mästare av skrået fick ha en egen verkstad utesluter det att smidesgesällerna hade makt att signera sina egna vapen. Gesällerna arbetade alltid åt andra fristående mästare eller inom faktoriväsendet. Alla vapen som tillverkades skulle besiktigas och godkännas varför gesällernas egna arbeten inte såldes under eget namn utan under mästarens verkstads namn.

Jag har hittat på två vapen av två smeder som vi vet ganska lite om. Det är troligt att dessa två smeders produktion är ringa eftersom detta är de enda två vapnen jag stött på från deras verkstad. 1700-talet var en orolig tid med låg medelålder, en del hantverkare var bara verksamma ett fåtal år, varför produktionen ofta var ringa. Det kan också hända att de primärt var knutna till ett faktori eller regemente eller hade för vana att inte signera några av sina vapen.

Erik Lagerberg 1746-?
Lagerberg står omtalad 1770 som gesäll under den mycket kända mästaren Anders Wåhlberg i Stockholm. Det här vapnet har jag stött på två gånger, först skulle det ha sålts i Norrköping men hamnade sen på Widforss stora vapenauktion i höstas. Det är en förhållandevis kort slätborrad bössa, ganska enkel och stilren i utförandet. Hanen saknades dessvärre.

Foto: Widforss 2014.

Johan Moberg 1737-?
Johan Moberg omnämns inte i Wennbergs Svenska böss- och pistolsmeder men förekommer i hans häfte om Norrköpings vapenfaktori. Där är informationen knapphändig, det står att hans födelseår  samt att han 1760 var gesäll i Stockholm hos den kände vapensmeden Johan Frantz Meidinger. Det står också att han är ifrån Norrköping. Den här enkla och stympade låsplattan är det enda materiella spåret jag hittat. Den berättar att Johan Moberg efter sig gesälltid begav sig till sin hemort och hade egen verkstad som mästare. .

Det är inte omöjligt att han var släkt med faktorimästaren i Norrköping, Hindrich Moberg (1719-?). På grund av åldersskillnaden är det uteslutet att det är hans far men kanske någon annan släkting.

Hittar du fler vapensmeder? Har du gjort egna efterforskningar? Hör gärna av dig så kan jag se till att det får en större spridning. Kunskap är som gödsel, den fungerar bäst när den sprids.